Fackledaren Oksana flydde från Ukraina till Sverige när Ryssland invaderade

Oksana Huz Blanc vaknade av detonationen. Höghuset Ukrainas huvudstad Kiev låg nära flygplatsen. Klockan var 05 på morgonen den 24 februari och Rysslands invasion hade precis inletts. 

– De bombade flera flygplatser. Den andra gången vi hörde smällar vaknade min dotter. Jag kollade nyheterna och det stod att kriget hade börjat, säger hon.

Den första natten tillbringade Oksana Huz Blanc och dottern i ett av tunnelbanans skyddsrum. Då hade hon ännu inte hunnit bli rädd. 

– Jag hade aldrig ens varit i ett skyddsrum innan. Första natten i tunnelbana sade alla att Putin bara försökte skrämma oss. Jag tänkte att det inte var någon stor grej, att det skulle vara över på några dagar.

Återsåg aldrig hemmet i Kiev

Men Oksana Huz Blanc hade kamrater i den svenska fackföreningsrörelsen som såg situationen på avstånd och gjorde en annan bedömning. Som ungdomsledare i SEUU, det ukrainska facket för offentliganställda, hade hon flera gånger varit i Sverige för att delta i samarbetsprojekt med ST. 

Nu sade de fackliga vännerna åt henne att fly. Fort. 

– Vi åkte aldrig hem igen från skyddsrummet, säger Oksana Huz Blanc.

– Min kollega hade en bil och plockade upp mig och min dotter. Vi hade inga kläder med oss och ingen mat men vi beslutade oss att lämna Kiev. Kriget hade precis börjat men vägarna var redan överfulla med bilar. En sträcka som brukar ta sju timmar tog 20 timmar nu.

Facklig solidaritet med Ukraina

Det var de fackliga kontakterna som förde henne från Rumänien till Sverige. Det nätverk som skapats för att hantera arbetstagarfrågor försvann inte med invasionen. 

– Jag tror att det är först nu jag förstått vad facklig solidaritet verkligen innebär, säger Oksana Huz Blanc.

– Det är en sak i normala fall, en annan sak i krig eller kris. Vi har sett nu hur viktigt det är att ha internationella kontakter.

Ny roll för Ukrainas fack

Från exilen i Sverige bistår hon fackliga aktivister som valt att stanna kvar eller inte haft möjligheten att fly. Oksana Huz Blanc organiserar informationskampanjer, förmedlar kontakter, koordinerar humanitära insatser.  

– I Ukraina har vi gått från att vara en facklig organisation till att vara en hjälporganisation. Vi organiserar hjälp till medlemmarna och boende och transport för de som flyr till västra Ukraina. Det är kanske inte vad facket ska göra i normala fall, men nu befinner vi oss i den här situationen, säger hon.

I Ukraina har vi gått från att vara en facklig organisation till att vara en hjälporganisation.

Att fackföreningar snabbt mobiliserar och åtar sig en samhällsbärande funktion är inte ovanligt, men inte heller självklart. Oksana Huz Blanc säger att det beror på organisationsstruktur. 

– De flesta fackföreningarna i Ukraina är fortfarande styrda enligt sovjetisk modell. Men vi hade ett projekt med ST där målet var att bygga ett modernt fack med starka nätverk. Nu ser vi resultatet av det genom hur vi kan hjälpa våra medlemmar och andra människor.

Oro över Rysslands ockupation

Oksana Huz Blanc står i konstant kontakt med fackmedlemmar och anhöriga i Ukraina. Hennes mamma bor i ockuperade Kherson och har inte kunnat lämna hemmet på flera dagar.   

Att befinna sig långt borta innebär oro. Men också lättnad.  

Under telefonintervjun hörs ettåriga dottern Angela jollra i bakgrunden.

– Hon är liten och det var tufft för henne. Hon var van vid ett schema hemma och en dag försvann allting. Den första natten i skyddsrummet sov hon inte på grund av stressen, men nu mår hon bra, säger Oksana Huz Blanc. 

– Hon klättrar och pratar, hon har sagt några ord på svenska också. Jag är väldigt lycklig att hon är i säkerhet.