Mustafa Gholami fick sova på chefens kontor – riskerar att utvisas efter utskällda gymnasielagen

ARBETET GRANSKAR. ”Slö idiot.” ”Åsna.” Det är sådant som brukaren kallar sin personliga assistent Mahir. 

Men Mahir biter ihop. Han vet att det här är hans stora chans. Redan i ett tidigt skede har brukaren förstått att Mahir omfattas av gymnasie­lagen. Att han är desperat efter en fast anställning. Eller ”en varaktig anställning som du kan försörja dig på” som Migrationsverket kallar det. 

Att hitta ett sådant jobb inom sex månader efter gymnasieexamen är Mahirs chans att få stanna permanent.

Men nu börjar lägenheten kännas mer och mer instängd. Då kommer kravet på att Mahir ska bo där dygnet runt, jobba varje dag. 

Det blir helg. Mahir älskar fotboll, och han vill vara ledig en stund och titta på en match. ”Du måste jobba hela dagen”, svarar brukaren.

– Jag accepterar det för jag tänker på min framtid. Men jag är jättetrött, berättar Mahir. 

Trots allt jobb dröjer lönen. Han hör av sig till sin arbetsgivare, ett assistansbolag, som säger att han bara ska registreras först. När lönen väl kommer vill brukaren själv ha halva. Han vill ha en dator också, som Mahir tvingas köpa för sin lön. 

Att bara sova runt fyra timmar per natt sliter. Mahir blir allt tröttare  

– Jag börjar känna mig yr och stressad hela tiden. Ibland gråter jag. Allt känns jättekonstigt.

7 763 omfattas av gymnasielagen

Över hela landet pågår jobbjakten för andra i liknande situation som Mahir. 

Han är en av de totalt 7 763 personer som omfattas av gymnasielagen. Den som ger ensamkommande chans att gå klart gymnasiet trots att de inte fått asyl.   

Av dem har endast var fjärde beviljats permanent uppehållstillstånd. De har alltså hittat ett fast jobb. Hur många som fått avslag kan Migrationsverket inte svara på. Men tusentals andra lever fortfarande i ovisshet.

En av dem är Mustafa Gholami. Han är nu till­baka där allt började, i Smedjebacken i Dalarna. Det är snart sju år sedan han kom till Sverige.

Då, runt 2016: Han lär sig åka skidor och skridskor. Han stormtrivs i ett litet samhälle. Älskar årstiderna, snön, isarna. Fiskar under sommaren. Får kompisar. Tar så småningom körkort. Gymmar. Köper bil. Lär sig svenska. Läser in grundskolan.

Gymnasielagen kommer. Han får stanna lite till. Tar truckkort. Får egen lägenhet. Köper möbler på Ikea. Jobbar extra på kvällar och helger för kommunen. Tar gymnasieexamen våren 2020 som CNC-operatör.

Men i Smedjebacken finns inte de fasta jobben. Särskilt inte när pandemin tar sitt grepp om arbets­marknaden.

– Jag flyttar till Stockholm bara på grund av gymnasielagen. Jag lämnar allt, ger bort möbler jag köpt. Jag hatar Stockholm, det är stort och finns många dåliga människor där. Jag går runt och lämnar in min cv överallt, det är svårt att hitta något på grund av pandemin. Så ringer den här restaurangen.

Får bo på chefens kontor

En restaurang i en av huvudstadens stora gallerior. Här, på chefernas kontor, får han också bo till en början. Han sover på soffan till ljudet av avloppsvatten som rinner igenom rören i taket ovanför. 

Han jobbar svart i några månader. Sex dagar i veckan. Ofta 15 timmar om dagen. Han får tjata på chefen om såväl lön som ett vitt anställningsavtal. Ett avtal med jobb som varar minst två år från att Migrationsverket tar tag i just hans ärende. Det är biljetten till att få stanna för gott.

Mustafa Gholami jobbar kvar i ett år. Nya jobb är inte lätta att hitta för den som blivit klar med gymnasiet under pandemin. Hoppet lever om ett anställningsavtal. Han har hittat ett boende och hyran ska betalas.  

– Det finns inget företag som tillsvidareanställer oss på en gång. Det är ju vårt första arbete, hur ska en arbetsgivare veta? Klart vi blir utnyttjade.

En annan kille i samma sits är Rachid. Med en färsk gymnasieutbildning inom restaurang får han arbete som allt-i-allo. Via mobilappen Whatsapp får han veta när han ska jobba, ibland kommer schemat samma dag. 

Han förbereder 80 kilo ris, står vid grillen, ­städar, diskar, serverar. Även här är jobbdagarna långa, de lediga timmarna få. Övertid betalas aldrig ut. 

– Jag undrar varför det aldrig kommer någon från en myndighet och kontrollerar? 

När covidsmittan ökar får han sluta, efter tre månaders svartjobb. Trots löften om vitt avtal. 

Inget jobb på kollektivavtalsnivå

Ingen av de två får ett kontrakt som lever upp till Migrationsverket krav. Utöver att anställ­ningen ska vara fast, ska löner och villkor ligga i nivå med svenska kollektivavtal.

Fackförbund får yttra sig. I Mustafa Gholamis fall skriver ­Hotell- och restaurangfacket att hans lön ligger cirka 500 kronor för lågt enligt kollektivavtalet.

Det blir avslag hos Migrationsverket.

– Den där restaurangen förstörde mitt liv. Den anställningen gjorde att jag fick avslag, säger Mustafa Gholami.

Rachids nästa jobb ger ett kontrakt på 17 måna­der, men när Migrationsverket tittar på hans fall är det bara 14 månader kvar. Det är inte en tillräckligt lång anställning.

Mustafa Gholami har nu lämnat Stockholm och är tillbaka i Smedjebacken. Han bor hos olika kompisar. 

– Jag vill inte att de ska tröttna på mig. Så jag sover hos olika, får mat hos en, har mina saker hos någon annan.

Får avslag på asyl

Liksom för många andra ensamkommande har det blivit många turer för Mustafa Gholami. När han kommer i oktober 2015 ansöker han om asyl, men får avslag.

Sedan kommer gymnasie­lagen, som ger den som kom före den 25 november 2015 möjlighet att stanna för att läsa klart.

Han är på rätt sida gränsen och får ett tillfälligt tillstånd att stanna. Det förlängs en gång så att han hinner studera klart. Sedan jobbjakten som kan ge ett permanent tillstånd att stanna. Men där faller han. I och med avslaget förlorar han också sitt arbets­tillstånd. 

Samtidigt har situationen i Afghanistan förvärrats. Vilket påverkar många av dem som omfattas av gymnasie­lagen, eftersom majoriteten är afghanska medborgare. Det är Mustafa Gholami. Så nu har han en ny chans att söka ett tillfälligt tillstånd, på asylskäl. 

 – Jag är tillbaka på noll. Jag får inte ens jobba. Jag är i den värsta situationen hittills. Jag var så glad när jag fick stanna för att studera klart och kämpade i tre år för det. Nu vet jag inte om jag orkar igen. Men jag vill att riksdag, regering och Migrationsverket ser vilken situation vi hamnar i.

”Lagen är skitdålig”

Kinna Skoglund är djupt engagerad i det så kallade civilsamhället. Hon grundade kampanjen #vistårinteut, har gett uppehälle åt flera ensamkommande och jobbat med att hitta arbete åt dem som omfattas av gymnasielagen.

Hon var också med och drev på lagen. 

– Lagen är skitdålig, jag kan inte säga något annat. Kraven är inte mänskliga. Men den gav i alla fall cirka 7 000 ett andrum. Men det är väldigt ambivalent att jobba med något som är så dåligt.

Miljöpartiet var det parti som fick igenom gymnasielagen. På grund av pandemin försökte man senare ändra den, så att tiden för att leta jobb för­längdes från ett halvår till ett år. Förslaget röstades ner i riksdagen i somras.

– Vi drev igenom lagen mot alla odds och är stolta över det. Utan den hade många varit i tali­banernas Afghanistan. Flera har nu fått permanent uppehållstillstånd och fler kan få det, säger Rasmus Ling, MP:s migrationspolitiska talesperson.

I riksdagsdebatten i somras riktade Maria Malmer Stenergard (M) skarp kritik mot Miljöpartiet och de andra partierna som röstade igenom gymnasie­lagen.

”Det är ni som bär ansvaret för att så många gång på gång kastas mellan hopp och förtvivlan. Det är ni som bär ansvaret för att samhället lägger sina resurser på personer som faktiskt inte har skyddsskäl samtidigt som behovet i världen är enormt.”

Även Rasmus Ling ser risker med dagens regler. Dels på grund av den korta tid personerna har på sig att hitta jobb. Dels för att många inte får arbets­tillstånd i väntan på ny prövning, alltså den situation som Mustafa Gholami befinner sig i.

– Många hamnar i limbo när de inte kan återvända, inte heller utvisas med tvång och inte heller har rätt att arbeta. Många mer eller mindre tvingas göra vad man kan för att få pengar. Det skadar samhället.

Valår med tuffare tag

Det är valår. Politikerna pratar om tuffare tag både kring migration och kriminalitet i arbets­livet. Debatten handlar om den sits Mahir, Mustafa och Rachid och tusentals andra hamnar i.

Det pratas också mycket om skuggsamhället. På madrasser i kyrkor runtom i Göteborg sover hundratals ensamkommande, enligt Matilda Brinck-Larsen, som driver frivilligorganisationen Agape i Göteborg.

På den ena madrassen ligger en som kom i tid för att omfattas av gymnasie­lagen, på madrassen bredvid ligger någon som kom några dagar för sent. Oavsett vilket hamnar många i situationer som leder dem hit.

– I pandemiåtgärdspaketen har inte ens frågan hanterats. Hade man inte kunnat mildra kravet om fast anställning? Många har haft en, två, tre timanställningar, säger Matilda Brinck-Larsen.

Hon tycker att politikerna försatt de som kom till Sverige utan föräldrar i en omöjlig sits. Hon träffar dagligen ungdomar som hamnat i limbo. De kan inte åka hem men de får heller inte jobba.

– Man har valt att låta människor vara här utan rätt att försörja sig. Då finns två alternativ: den svarta arbetsmarknaden eller den organiserade brottsligheten. Vi går från att ha en skatte­betalare till någon i utanförskap.  

Mahir utnyttjad av brukare

Personliga assistenten Mahir som blev utnyttjad av sin brukare väntar fortfarande på att Migrationsverket ska behandla hans ärende. Dagen det sker måste han ha hittat ett nytt fast jobb. 

Det har han inte än. Läget i den instängda lägen­heten med brukaren blev ohållbart. Brukaren blev argare och argare och trots arbetsgivarens försäkran att ta tag i problemet hände inget.

– De slösade all min tid. Jag vet inte om det går att börja om nu. Vad Migrationsverket ska säga.

Men Mahir gjorde något inte helt vanligt för personer i hans sits. Han gick med i facket. Kommunal tittar nu på om de ska driva ärendet vidare. Än är det oklart hur det går. 

Jobbjakten fortsätter.