Johannes Klenell: Kriget i Ukraina visar varför vi behöver riktig journalistik

Att alls försöka bilda sig en uppfattning om kriget i Ukraina med hjälp av Twitter blir allt svårare. Jag brukar känna mig informerad av sociala medier men det som möter mig är ett allt mer rasande tyckande, oklara nyhetskällor och fula memes.

De sedvanliga rösterna från extremhögern som bara veckor tidigare hyllat Putin sprider nu rykten om män från mellanöstern som ”tar platser från riktiga flyende Ukrainska kvinnor och barn”. 

Narrativ vävs fram i realtid. En film visar en rysk krigsfånge som gråter när han får mat och prata med sin mamma. Det värker i hjärtat. Men vem är han? Bilder på övergivna ryska tanks får en att jubla, tills de visar sig vara gamla. 

En svensk tidigare partiledare sprider ett påstående från östeuropeiska nyhetskanalen Nexta om att Putin pressat Sverige och Finland om säkerhetsgarantier. Stämmer det? Ingen i kommentarerna vet.

I brittiske journalisten Peter Pomerantsevs bok Ingenting är sant och allting är möjligt beskrivs hur den ryska skendemokratin upprätthålls genom förvirring och kontroll. 

Medier ska upplevas som fria men är egentligen kontrollerade av staten. Man genomför desinformationskampanjer på sociala medier både i Ryssland och internationellt. Sår split mellan grupper, ifrågasätter fakta och forskning i sig. Man skapar medvetet en känsla av overklighet där Rysslands agerande inte är eller ska vara helt begripligt.

Samtidigt förnedras dissidenter och progressiva genom komprometterande smygfilmade videor, om de inte fängslas eller mördas.

Allt är ett politiskt skådespel regisserat av Putins chefsideolog Vladislav Surkov. 

Aldrig tidigare har jag sett så starka argument till varför vi behöver riktig journalistik, seriösa medier och Public Service som nu.

Pomerantsev pekar på hur man genom att upprätthålla en konstant upplevelse av förvirring och desinformation skapar en känsla av misstro till det som inte upplevs som auktoritär handlingskraft. 

Konspiratoriska eller högerextrema grupper på nätet får näring av desinformationen. De demokratiska systemen i sig misstänkliggörs. Traditionella medier. Politiker. Universitet. Ingenting är längre sant när allt bara blir till sagor. 

I regissören Adam Curtis dokumentärserie Can’t get you out of my head ser vi det Putintrogna MC-gänget Nattvargarna. De fick internationellt genomslag när de reste till Krimhalvön för att strida med pro-ryska miliser. Bikergänget håller regelrätta hårdingvarianter av teaterföreställningar, bland annat för barn, där de berättar hur Ukraina styrs av fascister och Ryssland hotas av västvärlden. 

I DN beskrivs kriget i Ukraina som ”det första TikTok-kriget”. Influencers sprider berättelser live från Kiev för sina följare och världen. Mediestrategen Brit Stakston säger att ”De digitala kanalerna förstärker en mellanfolklig urkraft som Putins opersonliga krigspropaganda inte verkar rå på.” 

Jag hoppas att hon har rätt. Samtidig har utvecklingen inte pekat på det. Tvärtom.

Svallvågorna kring artisten Neil Youngs beslut att lämna Spotify då poddaren Joe Rogan spridit desinformation om vaccin har format svensk debatt under årets början. Där hamnade vi snart i en diskussion om att det här är en konflikt mellan gammelmedia och framtidens medier. Det öppna samtalet mot en påstått auktoritär journalistik. Om någon påstått något i en podcast. Då är det ju bara att hitta någon som påstår något annat. 

Allt är bara åsikter som är lika mycket värda. Vårt nya babblande medielandskapet är enbart en kamp om vem som äger narrativet.

Expressens Victor Malm lyfter i SR:s Studio ett att poddaren och samtalsaktivisten Navid Modiri just publicerat en podcast där Alexander Bard påstått ”att Sveriges fängelser är fulla av unga oskyldigt dömda våldtäktsanklagade män”. Malm frågar Modiri om det inte ibland finns en absolut sanning där.

Han inget svar. Istället replikerar Modiri att han snart ska publicera en reaktionsvideo på Bards avsnitt. För content är content och ingenting är längre sant, allting möjligt. 

Sociala medier och internet beskrivs av sociologen Will Davies som historiens starkaste mobiliserande kraft. Men vad händer när den kraften fylls med desinformation, rykten, rädsla och misstro? 

Konspiratoriska eller högerextrema grupper på nätet får näring av desinformationen. Man skapar en misstro till de demokratiska systemen i sig.

Missförstå mig rätt här. Samtal är viktiga. Nya medier är något bra. Bilderna från fredsdemonstrationerna i Ryssland som når oss spelar roll.

Men kanske bör vi vara tacksamma över att Joe Rogans poddande ännu inte ersatt de där traditionella medierna ändå. För just nu fylls våra sociala medier-flöden av mer felaktig information och ren propaganda än någonsin.

Aldrig tidigare har jag sett så starka argument till varför vi behöver riktig journalistik, seriösa medier och ett starkt Public Service. Jag tänker på det när jag ser Paul Hansens makalösa bild i Dagens Nyheter av den Ukrainske pappans arm som sträcker sig mot det flyende spädbarnet på andra sidan tågfönstret. 

Visst begår traditionella medier också misstag, men där finns också någon som vi, förhoppningsvis, kan utkräva ansvar från. En SVT-chef som gjort bort sig när hon tror att det finns två sidor som måste höras när bandet Lillasyster uttalar stöd till Ukraina i Melodifestivalen.

Det är kanske också värt att påminna sig om att TikTok ägs av kinesiska staten.