Jag ser att en ny dokumentär landat på SVT, ”Fröken Sveriges död”. Jag bläddrar blixtsnabbt vidare i appen. Känner en intuitiv, stark motvilja. Var kommer egentligen klumpen i magen ifrån?  

Tar till sist sats. Trycker på play –  och bara sådär är jag tillbaka i tidigt 90-tal. 

I mitt 13-åriga jags flickrum med persikorosa väggar, med Veckorevyn uppslagen på sängen. Högtidligt, ja stunden var närmast andäktig, då när årets Fröken Sverige-kandidater presenterades i det rykande färska numret av min favorittidning.  

Skammen jag påminns om är äcklig

Jag lärde mig namnen utantill på de unga tjejerna som stod uppradade där i baddräkt. Åldrarna, 17, 19, högst 21 år gamla. Fröken Stockholm, Skåne, Västergötland. Och ja jag listade dem, rangordnade vilka som var snyggast i min mening.  

Kanske var det så jag lärde mig svensk geografi när allt kommer omkring. 

Jag ser SVT-dokumentären och känner jag igen vartenda ansikte som fladdrar förbi. Påminns om hur jag en gång har granskat och dömt just hennes ansikte, kropp, hår. 

Skammen när jag skriver detta är äcklig. Jag vill radera vartenda ord. För hur kan jag – en feminist – vara samma person som hon i flickrummet? Hur kunde jag lägga så stor vikt vid det kvinnliga utseendet?

Men skammen ändrar plötsligt riktning mitt i den tanken. För kan jag verkligen döma mitt 13-åriga jag så hårt nu snart 30 år senare?  

Alltihop är ju egentligen bara himla sorgligt. Att jag växte upp så övertygad om att utseendet var avgörande för att kunna bli något. 

Och här går det inte att komma ifrån minnet av hur samma kritiska blick som rangordnade fröknarna också granskade mitt eget finniga tonårsansikte och spinkiga kropp i spegeln.

Och det är här det gör ont i magen på riktigt. 

Att vara feminist med skamligt förflutet

Men svaret är nog, precis som Malin Olsson, i dag barnprogramledare, under tidigt 00-tal vinnare av Fröken Sverige, säger i programmet: Man är barn av sin tid. Och jag känner igen mig i Malin Olssons reaktion när berättar om resan till utmärkelsen, till dagen då hon stod där med den alltför stora tiaran på huvudet.

Hur hennes minspel inte går att ta miste på. Skammen och känslan av att inte i dag kunna stå för det man då tyckte var rätt, den är också min. 

Det går inte att förstå för generationer efter vår hur en skönhetstävling kunde vara så viktig. Då, redan en ordentligt förlegad tradition från 50-talets kvinnoideal. 

Och, det är ju, tyvärr, inte som att dagens 13-åringar växer upp i ett mindre utseendefixerat samhälle. Med Instagram, TikTok och sjuka kroppsideal. Jag återkommer till det. För det finns en väldigt speciell snart 13-årig tjej som jag från dag ett gjort allt för att skydda från just detta. 

Kan jag verkligen döma mitt 13-åriga jag så hårt nu snart 30 år senare?  

Jag minns kritiken mot Fröken Sverige som tilltog och medan 90-talet övergick till 00-tal hade jag bytt fot i frågan. Vad var det för ointelligenta våp som ställde upp i tävlingen egentligen?  

Jag hade hunnit gå kurser i feminism och jag hade läst ”Fittstim” och böcker av Simone de Beauvoir och Carin Holmberg som ändrat mitt liv. Dörren till mitt 13-åriga jag var stängd. Aldrig att jag skulle erkänna hur besatt jag varit i ett tidigare liv av något så ytligt, kvinnoförnedrande och pinsamt. 

Min 13-åriga dotter måste få göra pinsamheter

Men så ser jag SVT-dokumentären om Fröken Sverige. Och min äldsta dotters 13-årsdag är bara veckor bort. Och någonstans är det som att cirkeln sluts, då när jag inser hur självklart det är att inte skämmas över sitt inre barn.  

Över de val hon gjorde.

Och plötsligt ser jag hur min nu medelålders hand ger min inre, sökande, osäkra och förvirrande 13-åriga kind en öm smekning. För framför mina ögon ser jag ju hur min dotter också brottas. 

Brottas med vilken plats som är hennes att ta. Med vad hon vill göra, vartåt hon ska titta för vägledning. 

Och aldrig att jag vill att min dotter ska behöva skämmas över de val hon gör. 

Hur mycket jag än kan stötta som förälder inser jag att det just är det egna sökandet som är att vara tonåring. Och då måste man få göra val, bli fixerad vid något som man inte kommer att vara jättestolt över i framtiden. 

Och ju mer jag tänker på det, så var ju en högsta önskan om att bli Fröken Sverige kanske inte så farligt ändå.