Kulturen är för viktig för att överlåtas till socialdemokratin

KOMMENTAR. ”Finns det en medgörligare och oskyldigare människa än ett före detta statsråd?”

Strindbergs citat, som passande nog står skrivet i Drottninggatans asfalt en kort gångväg norrut från regeringskvarteren, slår mot mig när jag går och tänker på Stina Oscarsons omtalade intervju med kulturministern i Svenska Dagbladet.

Jag försöker formulera min kritik, men klarar det inte riktigt. Inte för att Jeanette Gustafsdotters åsikter, och framför allt uppenbara avsaknad av sådana, inte behöver diskuteras. Men andra har redan gjort det. Klokare, elakare och roligare än vad jag kan.

Före-detta är det enda förtroendeuppdrag man inte kan avgå ifrån. Det gör en, med Strindbergs ord, medgörlig i största allmänhet och till efterträdarna i synnerhet. Man vet att allt vad man säger så lätt kan avfärdas med ett enkelt nämnande av ens egna misstag från förr. 

Dessutom, ska erkännas, fylls man med en särskild sorts medkänsla när någon som tagit på sig en sådan kostym man själv en gång bar, möter kritikstormen. Oavsett hur befogad stormen än är denna gång.

Jag trampar därför vidare upp mot Odenplan i ett Stockholm som äntligen öppnar upp efter pandemin och funderar på om det finns något annat, liksom sopat inunder kulturministerns ordmatta, som behöver lyftas fram.

Jag känner inte Jeanette Gustafsdotter, men trots de senaste veckornas kritikstorm vill jag tro att hon är en av dem. Jag förutsätter att hennes departement drev på för ett tillräckligt krisstöd redan från början när restriktionerna skulle återinföras. Men på finansdepartement och statsrådsberedning sa man nej.

Något kantigt och tydligt som inte med all medgörlighet i världen kan förklaras med en dålig dag, otur med förberedelserna eller en minister som inte helt förstår skribentens frågor.

Politisk substans. Prioriteringar.

Sådant som, till skillnad från ord, kan sätta mat på bordet. Eller konkursbesked på dörren.

I kulturens lador är det alltid tomt på besparingar. Ladan är ombyggd till revylokal för en förening som bara överlever om stolsraderna fylls. Den kulturarbetare som alls, helt eller till del, kan leva på sitt skapande har sällan några pengar över när månaden är betald. 

Företagen som utgör kulturens nät av aktörer blir tillsammans en riktigt stor industri, men de flesta är små. Det ligger i branschens särskilda villkor att överskottet från lyckade projekt snabbt investeras i något nytt vars återbäring alltid är högst osäker.

På ett sätt är detta en av de riktigt underbara sakerna med kulturbranschen. Kapitalismens grundläggande logik når inte helt hit. De flesta här attraheras inte mest av de säkra och snabba vinstmaskinerna. För det som är lönsammast behöver inte vara bäst, och det som är bäst behöver inte vara lönsamt.

När pandemin drabbade oss, och våra mötesplatser steg för steg stängdes ner, fanns inga buffertar för kulturen att ta av.

Staten behövde öppna sina välfyllda lador. Det är för att kunna bära landet i tider av kris man sparar fyller visthusboden i andra tider. 

Men det betyder inte att manövern var enkel. Det är lättare att bygga stödsystem till en stor industri med adress, styrelse och ägare med statsministerns nummer i telefonboken, än till en mosaik av utövare, konstnärer, festivaler, arrangörer, tänkare, entreprenörer och kreatörer.

Kulturen har ingen Wallenberg som kan lyfta luren och ringa statsministern.

Därför måste den ha en stark minister.

Redan till sommaren 2020 gick kulturlivet helt på knäna. Då var kritiken omfattande också mot Amanda Lind. Vilket var helt i sin ordning.

Mer förvånande var kanske att Linds socialdemokratiska företrädare glömde sin Strindberg, stämde in i kritiken och förklarade att allt såklart hade varit mycket bättre om ministern bara varit socialdemokrat. 

Kulturpolitik, skrev Marita Ulvskog, är alldeles för viktigt för att överlåtas på en miljöpartist. 

Under 2020 byggdes systematiskt nya stödstrukturer upp. De var långt ifrån perfekta, men 2,5 miljarder kronor kunde investeras i krisstöd till kulturen. 2021 uppgick krisstödet till 3,7 miljarder. När hösten kom lättade restriktionerna och ett kulturliv som hållit andan i nästan två år vågade kippa efter luft igen. Evenemangsbiljetter blev årets julklapp.

Men så blev det blev en tuff höst till. Osäkerheten runt nya mutationer gjorde att biljettförsäljningen gick trögt, planerade julbord ställdes in, bokningarna uteblev. Och före jul kom nya restriktioner igen. Som vanligt med en skarpare udd mot kulturen än köpladorna. 

Jag försöker formulera min kritik, men klarar det inte riktigt. Inte för att Gustafsdotters åsikter, och framför allt uppenbara avsaknad av sådana, inte behöver diskuteras. Men andra har redan gjort det. Klokare, elakare och roligare än vad jag kan.

Två saker var dock annorlunda. För det första hade kulturministern faktiskt blivit socialdemokrat. För det andra saknades ett ordentligt stödpaket.

Nu fanns infrastrukturen för att hjälpligt få ut stöden. Men regeringen ville inte fylla på med några pengar.

Eller det där är ju orättvist. Snart slog man på trumman för ett nytt stödpaket. På 120 miljoner. Vi tar det igen. 2,5 miljarder 2020. 3,7 miljarder 2021. Nu: 120 miljoner.

Det är till och med lite mindre än vad man, efter de nya restriktionerna, la på att hålla små regionala flygplatser under vingarna.

Kulturministern föreslog att man i stället skulle bränna de av Amanda Lind tidigare framförhandlade återstartspengarna. Som om återstarten inte bara var skjuten på framtiden, utan inställd.

Den sista luften i svenskt kulturlivs lungor gick till ett ramaskri. Och regeringen höjde summan. 

Till 180 miljoner. I en ändringsbudget på 18 000 miljoner, skulle en procent gå till kulturen.

Det blev till slut riksdagen som lyssnade på ramaskriet, och tog det ansvar regeringen själva borde tagit. Efter initiativ från Miljöpartiet och Moderaterna (!) fick man upp krisstödet till nivåer som under pandemins tidigare år.

Det finns många socialdemokrater som både brinner för ett levande kulturliv och förstår kulturens villkor. 

Jag känner inte Jeanette Gustafsdotter, men trots de senaste veckornas kritikstorm vill jag tro att hon är en av dem. Jag förutsätter att hennes departement drev på för ett tillräckligt krisstöd redan från början när restriktionerna skulle återinföras. Men på finansdepartement och statsrådsberedning sa man nej.

Och då blev det så.

Det är på sitt sätt både mer avslöjande och pinsamt än vilken misslyckad intervju som helst.

Eller, som jag hade uttryckt det om jag var Marita Ulvskog: 

Någonstans är det här kanske en uppgift som är för viktig för att överlåtas till socialdemokratin.