Jag vill inte veta hur Laila Bagge är lik mig i slätstrukna nya Svenska Powerkvinnor

Medan det för 10-talet karaktäristiska drönarfilmfotot panorerar över Sveriges enda stad Stockholm hör vi Camilla Läckbergs berättarröst säga “vilka är vi bakom rubrikerna och det ni ser i era flöden?”.

Jag sätter mig tillrätta i soffan, tar en näve låtsaspopcorn ur en metaforisk skål och spetsar öronen. Mina damer och herrar, det är dags för Svenska powerkvinnor säsong två.

Den andra säsongen av influencer-såpan fortsätter i samma mak som ettan. Tittaren lotsas mellan Villa Lumos (Läckbergs egna Hogwarts), Marbella och Stockholms innerstad. Vi hänger med på filminspelning, spahelg med tjejerna och lyxlägenhetsshopping på solkusten.

Casten är samma som innan, förutom deckarmagnaten har vi influencern Antonija Mandir, komikern Kristina “Keyyo” Petrushina, läkaren Mouna Esmaeilzadeh och Laila Bagge.

Jag känner mig i princip omedelbart ointresserad av innehållet när det första avsnittet rullar igång.

Med stor sannolikhet på grund av att programmet direkt lyckas med sin ansats: visa att powerkvinnornas liv minsann inte bara är fart och flärd utan också sena nätter och tidiga morgnar.

Det kommer att uppskattas av tittare som gillar TV4-kultur och det lär bli en tredje säsong. Kulorna trillar in på berördas bankkonton och recensenter fortsätter att tjura på kultursidorna.

De har det jobbigt, precis som oss vanliga dödliga. Vi plebejer delar fler likheter än skillnader med patricierna. Blablabla. Ett koncept lika gammalt som berättarkonsten själv och en karbonkopia av den första säsongen.

Jag såg fåfängt fram emot en svensk Keeping up with the Kardashians. Jag fick en tillrättalagd vlogg-serie. Jag är besviken. 

Jag vill inte veta på vilka sätt Laila Bagge är lik mig, jag lever redan mitt eget liv varje dag. Varför skulle jag vilja se det på tv? Detta seriens kardinalfel är dock helt och hållet i linje med den nyliberala självhjälpsideologi som genomsyrar all tv4-showbiz.

Svenska powerkvinnor går inte på fyran, men inget program har någonsin känts mer tv4 än detta. I stället för att visa någon få ett raseriutbrott på en assistent, eller någon annan beställa in en tallrik pasta för att fotas med men inte äta, är det “hårt arbete” som gäller.

De går upp klockan 05 och de projektleder det ena med det tredje. För det är nämligen detta tv4-liberalerna vill att vi ska tro. Att alla kan bli Idoljury bara man jobbar tillräckligt hårt.

Då säger man förstås i samma veva att all den personal som stiger upp klockan 05 för att gå till jobbet mycket hellre till exempel lastar bagage på Arlanda än är youtuber eller författare. Må så vara, men är det budskapet så kul tv då? 

Nej, den som vill åt en unik och avklädd inblick i fem svenska powerkvinnors liv kan gott fortsätta flukta på instagram. Innehållet där är nämligen ungefär detsamma som i serien.

Ibland är Camilla Läckberg osminkad och går runt i mjukisar. Keyyo handlar lite saker till en picknick, Antonija Mandir spelar in en musikvideo.

Jag vill inte veta på vilka sätt Laila Bagge är lik mig, jag lever redan mitt eget liv varje dag. Varför skulle jag vilja se det på tv? Detta seriens kardinalfel är dock helt och hållet i linje med den nyliberala självhjälpsideologi som genomsyrar all tv4-showbiz.

Jag har inget ont att säga om någon av dem, det är trots allt för deras skull man överhuvudtaget tittar på det här programmet. Det hade varit roligt och intressant att få komma dem lite närmare.

Vid ett tillfälle bränner det till lite, när Keyyo pratar om hur snacket om henne kan gå på Flashback. Hon säger att “det tar” när internetpöbeln tycker att hon ser gravid ut bara för att tröjan kanske skrynklat sig på ett visst sätt.

Då känner man en genuin känsla av empati med henne. Inte för att efterlysa misärporr, men exempelvis näthat är ju ändå en del av en influencers vardag. Märkligt att inte låtsas om det riktigt i en sådan här produktion. 

Vi lämnas i stället med en slätstruken produkt utan några kanter som kan råka visa någonting extraordinärt eller fördjupande. Ingenting är på riktigt men ingenting är heller helt och hållet fejk.

Vi befinner oss i ett slags mellanförskap, kalibrerat för att resultera i maximal utdelning av tillståndet “trivsamt”.  

Det fina i kråksången för åtminstone mediebolaget Nent Group som ligger bakom kalaset är att programmet är exemplariskt målgruppsanpassat.

Det kommer att uppskattas av tittare som gillar TV4-kultur och det lär bli en tredje säsong. Kulorna trillar in på berördas bankkonton och recensenter fortsätter att tjura på kultursidorna.

Allt är precis som vanlig, business as usual i underhållningssverige.