Varje vår och sommar kommer ett stort antal arbetare från Rumänien, Bulgarien, Thailand och andra länder för att röja och plantera skog i Sverige.

Säsongsarbetarna är beroende av att arbetsgivaren ordnar bostad åt dem, och GS-facket bedömer att de i många fall tvingas betala orimligt hög hyra, något som Arbetet har berättat om.

– Men arbetsgivarna är smartare än så. Arbetsgivaren kan förmedla bostaden, men låta ett annat bolag ta in hyran. Då räknas inte bostaden som tjänstebostad, och arbetsgivaren kan strunta i de regler om tjänstebostad som finns i kollektivavtalet,säger Peter Lindström, regionalt skyddsombud på GS-fackets avdelning 8 i Norrbotten och Västerbotten.

Byter bostadsort

I skogsavtalet finns bestämmelser om reseersättning när de anställda måste arbeta långt från bostaden, eller ”stationeringsorten”, som det heter i avtalet.

Behöver de anställda vara borta mer än tolv timmar utgår också en särskild ersättning. Behöver de övernatta på en annan ort ska traktamente utgå.

De här bestämmelserna kringgår en del företag genom att helt enkelt byta stationeringsort efter behag, enligt Peter Lindström.

– Jag har sett flera exempel på att arbetsgivaren flyttar runt sin personal. Man bor några veckor här, några veckor där, beroende på var jobbet ska göras. På pappret får arbetarna en ny anställning på varje ny ort. Och därmed en ny stationeringsort. Fastän de egentligen ska ha en och samma stationeringsort som sin fasta punkt hela säsongen.

Känner inte till avtalet

Förfarandet med en ny anställning på varje ort har GS-fackets avdelningar i Dalarna-Gävleborg och Södra Svealand inte sett exempel på.

Men i praktiken flyttar företagen runt sina anställda som de vill, säger Håkan Engberg, ombudsman i GS-fackets avdelning 6 i Dalarna-Gävleborg.

– Det är vanligt att man börjar arbete någonstans söderut i början av säsongen, och sedan flyttar arbetet norrut steg för steg. Egentligen kan arbetsgivaren inte ensidigt bestämma att arbetarna då byter stationeringsort, det finns AD-domar på det, säger Håkan Engberg.

Men de utländska arbetarna kan inte avtalet. Så i praktiken blir det som arbetsgivaren bestämmer.

Får betala sin resa

Det förekommer att företag som hämtar arbetskraft från andra länder ordnar resan till Sverige, och sedan tar betalt för resan med råge, enligt Peter Lindström.

Ulf Sandström, som företräder ett nätverk av entreprenörer inom avverkning och skogsvård i Värmland och Dalarna, ger exempel på ett annat sätt att dra in pengar från säsongsarbetarna:

– Arbetsgivaren köper in gamla bilar eller bussar, och så tar man bra betalt för att personalen använder dem.

Men det förmodligen mest utbredda sättet att kringgå kollektivavtalet är att tillämpa ett rakt ackord (alltså lön i direkt proportion till hur många plantor du har fått ner i jorden), utan att informera de utländska arbetarna om att de alltid har rätt till kollektivavtalets grundlön.

– De får till exempel höra att ”du ska sätta 2 500 plantor per dag för att få full lön”. Om detta sedan tar åtta timmar, tio timmar eller mer – det blir den anställdes problem, säger Ulf Sandström.

”Jobbar mer än 8 timmar per dag”

Att de utländska säsongsarbetarna i många fall jobbar långt mer än åtta timmar per dag är även GS-facket övertygat om. Långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka är vanligt.

– Men frågar vi dem, så vågar de bara ge den information arbetsgivaren har sagt att de ska ge: ”Forty hours, good wages!”. Och kommer vi när de arbetar en lördag, så blir förklaringen att de har bytt mot en ledig vardag för att gå på banken, säger Peter Lindström.

GS-facket och Ulf Sandström är överens om varför de entreprenörer som sköter skogen pressar sina arbetare: De får själva allt sämre betalt av skogsföretagen.

Virkespriserna har stigit, konstaterar Ulf Sandström.

– Så uppdragsgivarnas betalningsförmåga måste rimligtvis ha ökat. Men entreprenörerna får inte mer.