I veckans nummer av Arbetet magasin skriver fyra ledande miljöpartister om partiets klimatpolitiska mål.
Det är en mycket vacker bild som målas upp. Så skriver de till exempel:
”Samtidigt som utsläppen minskar för långsamt fördjupas också de ekonomiska klyftorna i vårt land till följd av orättvis beskattning där de som redan har mycket betalar mindre i skatt.”
Både makt- och klassfrågor tas alltså upp.

Men är det verkligen Miljöpartiets framtidsvision. Eller bara någon talskrivares snygga formuleringar som inte stämmer med Miljöpartiets själ?
För hur ser egentligen Miljöpartiets vision ut?

MP öka klasskillnader – som MP vill minska

Partiets största bas finns i Stockholm, där Miljöpartiet regerar tillsammans med övrig borgerlighet och där Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ bildar opposition.

Under sin tid vid makten har MP Stockholm varit med om att intensifiera utförsäljningen av arbetares hyresrätter, kraftigt skurit ned på bostadsbyggandet och minskat stödet till kulturen i stadens ytterområden.

Och på sammanträdet nästa måndag ska stadens valda miljöpartister frejdigt ta beslutet att sälja ut invånarnas skolbyggnader i stadsdelen Gubbängen till IES, alltså till den nu hårt kritiserade skolkoncernen Engelska skolan.
Försäljningen är en del av en planerad utförsäljning av en mängd kommunalt ägda skollokaler till det privata näringslivet. Och utförsäljningen av LO-anslutnas hyreslägenheter ska fortsätta.

Frejdigt är ordet när Miljöpartiet i Stockholm med liv och lust alltså går in för att öka de klasskillnader som Miljöpartiet centralt säger att de vill minska.

MP ett parti för välbärgad medelklass

Det blir alltmer uppenbart att Miljöpartiet i Stockholm är en arvtagare till det uttalat konservativa miljöparti som på 1990-talet gick under namnet ”Stockholmspartiet”.
Det här reser en rad frågor. Hur ska partiet kunna få ihop sin nationella politik och huvudstadsfraktionens politik i samma vision? Eller är ett miljöparti i huvudstaden dömt att för alltid styras av välbärgad medelklass i Stockholms innerstad?

I så fall kommer den politiska sprickan inom partiet aldrig att lösas.

Nu är det tyvärr inte bara konflikten mellan huvudstad och nation som splittrar Miljöpartiets politiska vision.
Medan delar av Miljöpartiets riksdagsledamöter äntligen har börjat inse vad arbetskraftstrafficking och människoexploatering är och hur den har uppmuntrats av de lagar Miljöpartiet tidigare ställt sig bakom, hörs fortfarande MP-åsikten i riksdagens korridorer att kraven på ordning och reda på arbetsmarknaden är ”fackliga pampfasoner”.

Och svartarbete med exploaterad utländsk arbetskraft fortsätter.

Sossarnas vision rejält tilltufsad

Det räcker alltså inte med att Miljöpartiets nationella höjdare pratar om att minska klassklyftorna samtidigt som politiken spretar åt alla andra håll. För att restaurera Miljöpartiets raserade vision och för att se sammanhangen borde varje MP-ledamot skickas på facklig-politisk grundkurs.

Denna klagosång tarvar dock också en titt på övriga partier och deras visioner.

Socialdemokraterna en tydlig och sedan länge inarbetad vision. Det är att skapa ett rättvist samhälle där ingen lämnas efter. Denna vision har visserligen blivit ganska tilltufsad efter år av samarbetsförsök med Centerpartiet. Centerns vision är ju tvärtom att ge företagen och inte människorna frihet och fri marknad.

Men det har samtidigt öppnat för att Vänsterpartiet tydligare har kunnat mejsla ut sin nuvarande vision om att företräda ett socialdemokratiskt samhälle av 1983 års snitt.

Den kanske tydligaste visionen har dock Sverigedemokraterna som använder en svensk variant av den väl beprövade mallen från fascistisk korporativism för att skapa en vision. Den går ut på att utse en grupp i samhället, invandrare, fackföreningsanslutna, judar eller någon annan grupp, till huvudmotståndare. Visionen byggs sedan på föreställningen om att vi skapar lycka och harmoni, om nationen bara renas från denna grupp.

Sabuni kan inte ens formulera en valaffisch

Efter Sverigedemokraternas framgång med sin vision har Moderaterna börjat närma sig samma vision från sin tidigare visionära inställning att kraftiga stöd till storkapitalet ger arbetstillfällen och inkomster till alla.

En liknande utveckling mot att alltmer anamma SD:s vision syns hos KD som i samma takt tonar ned sin gamla vision om att skapa ett samhälle byggt på familjen.

Det parti som gått längst i visionärt sammanbrott är dock Liberalerna. Partiets tidigare vision som utgick ifrån det liberala frihetsidealet har i dag pulvriserats.
Under Nyamko Sabuni har partiet därefter haft mycket svårt att formulera ett enda visionärt budskap som ens skulle räcka till en valaffisch.