Redan före pandemin ökade den konservativa propagandan, såväl i Sverige som internationellt, om att arbetares löner måste sänkas för att alla ska få jobb.

Som Arbetets ledarsida tidigare har skrivit förklarar David Card, 2021 års pristagare i ekonomi till Alfred Nobels minne, denna nya drive med att den internationella arbetskraftstrafficking som försett västvärldens företag med extremt billig arbetskraft under senare år har stött på politiska hinder.

Även i EU och i Sverige har reglerna för arbetskraftsinvandringen stramats åt.

I det läget ser vi, enligt David Card, en tilltagande oro hos företag i hela västvärlden. Allt skarpare angrips låginkomsttagares inkomster. Genom att försöka pressa ned lönerna för dem med lägst inkomster ska flödet av billig arbetskraft in i företagen hållas uppe.

Och det är mycket tydligt att denna propaganda också sprids på bred front i Sverige.

”Öka incitamenten”

När Svenskt Näringslivs tillförordnade chefsekonom Jonas Frycklund nyligen uttalade sig i radion om utmaningarna för att få folk i arbete förordade han att ”incitamenten” för att söka jobb måste öka. Till exempel borde a-kassan kunna sänkas efter pandemin för att få folk att söka jobb.

Även ingångslönerna bör sänkas för att folk inte ska leva på bidrag utan hellre jobba, hävdade han.

Dessa råd, både att sänka arbetarnas löner och att sänka bidrag, har Svenskt Näringsliv visserligen upprepat många gånger under hela det senaste seklet. Det är också en återkommande propaganda från partier på högerkanten. Men intensiteten är i dag starkare än på länge.

Verkligheten är dock långt ifrån så enkel som att sänkta löner ger fler jobb.

Tudelningen på svensk arbetsmarknad är tydlig. I dag har närmast ofattbara 100 000 personer varit arbetslösa i mer än två år. Under pandemin har denna grupp ökat i storlek och medan ekonomin nu överraskande snabbt återhämtar sig, förblir dessa långtidsarbetslösa utan jobb.

Det löser man inte genom att sänka inkomsterna för dem som redan har jobb, vilket blir följden om ingångslönerna sänks och välfärden monteras ned.

Det ger tvärtom en försämrad köpkraft och en ännu sämre nationell ekonomi.

Vad bör då göras?

Nedmonteringen slog sönder åtgärder

Enligt studier hos IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, har fasta, återkommande förmedlingsinsatser hos Arbetsförmedlingen en klar positiv effekt.

Centern har med sin privatisering och nedmontering av Arbetsförmedlingen alltså lyckats slå sönder en av de främsta åtgärderna för att minska långtidsarbetslösheten.

Men det behövs fler vägar.

I Ekonomiekots stora arbetsmarknadsprogram lyfte LO:s tillförordnade chefsekonom Torbjörn Hållö den gravt eftersatta arbetsmarknadsutbildningen. Även språkutbildningen behöver förstärkas kraftigt.

Även professor Anders Forslund på IFAU lyfter vikten av att kunna svenska språket och förordar också subventionerade anställningar.

Professor Lars Calmfors välkomnar också att en form av subventionerade anställningar, de så kallade etableringsjobben, ska öka kraftigt. Etableringsjobben är en överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter och staten och innehåller en kombination av yrkesutbildning och språkutbildning samtidigt som kostnaderna subventioneras av staten under de första två åren.

Det rinns alltså vägar för att minska långtidsarbetslösheten. En sak är dock säker. Att fattiggöra dem som redan har jobb skapar inga nya arbetstillfällen. Syftet med en sådan propaganda är inte heller att få folk i arbete. Syftet är att höja företagens vinster.

Det bör vi hålla i minnet under valåret 2022.