Sviktande manus om den offentliga hemligheten i En kunglig affär

RECENSION. Att någon befinner sig i en glasgarderob innebär att en person är homosexuell och alla vet det men ingen pratar om det. När Gustav V var kung i Sverige så skrevs och talades det om kungens broderi – en omskrivning för hans sängkammarvanor. 

Karl-Gerard skrev Jazzgossen, en kuplett som på många sätt beskriver de kretsar där män som begärde andra män träffades under hemliga och kodade former. Det var en så kallad offentlig hemlighet.

Fram till 1944 var sex med en person av samma kön ett brott och till 1979 sågs den sexuella identiteten homosexualitet som en mental sinnesstörning. 

Det är i denna kontext En kunglig affär rör sig. Den eventuellt sanna historien om Kurt Haijby, mannen som eventuellt hade en sexuell relation med Gustav V. 

Sverrir Gudnason skapar en övertygande neurotisk Kurt Haijby och Staffan Göthe fångar den åldrande men virile Gustav V med fingertoppskänsla. 

Om det är något som blir tydligt där så är det hur monarkin vilar på samma grunder nu som under Gustav V:s tid. En hedersrelaterad kontext där individen är underordnad kollektivet

Men manuset sviktar i sin syn på vad som är fiktion och vad som är verklighet. Problemet med den här historien är att vi inte vet exakt vad som är sant. 

Och dramaserien förvanskar det vi vet; att kungahuset på 30 och 40-talen betalat ut enorma summor till Kurt Haijby, att han fick hyra ett slott i Närke, att han fått pengar av kungahuset för att öppna och driva olika näringsverksamheter. 

Detta är dock något som utelämnas i serien, som i stället fokuserar på att slå fast med all största säkerhet och utan tvivel att Gustav V och Kurt Haijby hade en relation, och att den dessutom var romantisk. 

Det blir en form av alternativ historieskrivning där allt som är oklart tas för sanning och det som är belagt ses som något flexibelt. 

Som konstnär har du ett ansvar för vad du för ut i världen, kultur är med och skapar hur vi ser på och förstår omvärlden, vår historia och andras perspektiv. När du berättar om något som har hänt, har du också ett ansvar kring hur du formar betraktarnas bild av händelserna, människorna och den samtid de verkade i.

Detta har manuset till En kunglig affär totalt struntat i och skapar i stället en fantasibild. 

Händelseförloppet i den så kallade Haijby-affären är komplext och vad som faktiskt har hänt är fortfarande delvis höljt i dunkel. Då är det desto viktigare att förhålla sig till de saker som faktiskt har hänt och spara de konstnärliga friheterna till till intentioner, tankar och känslor. 

En kunglig affär skapar i stället en sensationslysten historia för att plocka billiga dramatiska poänger. 

Tydligast blir det i seriens sista avsnitt, som handlar om den utpressning Haijby utfört mot hovet. Fram till dess har inte har utpressningen inte skildrats i den utsträckning den faktiskt skedde. 

Här övergår också rollregin till något mer farsartat. Tova Magnusson får spela en kvinnlig åklagare som hämtad ur 1990-tals serien Ally McBeal. Adam Pålsson spelar en hes Henning Sjöström, advokaten som tog sig an Kurt Haijby och senare blev Henning-Penning med svenska folket. 

Det blir en form av alternativ historieskrivning där allt som är oklart tas för sanning och det som är belagt ses som något flexibelt

Man har också valt att framställa frun Anna Haijby som ett offer för omständigheterna, trots att hennes roll i dramat är ifrågasatt och även hon krävt pengar av kungahuset för att hålla tyst. 

I samband med rättegången 1952 skrev även allas vår republikan Vilhelm Moberg om fallet. Det svenska kungahuset var impopulärt och det fanns de som lyfte Haijbys perspektiv i frågan på olika sätt. 

I stället framställs han som en ensam man som nog faktiskt haft en relation med kungen men ingen vill ta i med tång. Detta är något som helt enkelt ”glömts bort”. 

Som manusförfattare av ett historiskt förlopp behöver du göra urval, men här har det gått snett. Den centrala frågan för mig är, vad vill den här dramaserien egentligen säga oss?

Om det är fenomenet med glasgarderober och offentliga hemligheter inom det extremt heteronormativa kungahuset man vill berätta om finns det bättre sätt. 

Som konstnär har du ett ansvar för vad du för ut i världen, kultur är med och skapar hur vi ser på och förstår omvärlden, vår historia och andras perspektiv.

Under året har Netflix lanserat sin dramaserie Young Royals, en fiktion där Sverige har en drottning och den unga kronprinsen blir tillsammans med en kille på sin internatskola. 

Om det är något som blir tydligt där så är det hur monarkin vilar på samma grunder nu som under Gustav V:s tid. En hedersrelaterad kontext där individen är underordnad kollektivet. 

I ett sådant läge fungerar det inte med en homosexuell kronprins, för vad ska folk säga? 

När en sexfilm med kronprins Wilhelm och hans kärleksintresse Simon läcker ut gör hovet sitt yttersta för att skölja bort den ur det allmänna medvetandet. Precis det hovet gjorde kring Kurt Haijby. 

När Wilhelm i en tv-intervju förnekar att det är han i filmen, tar avstånd från att han skulle vara homosexuell och sedan söker upp Simon möts han av repliken ”Jag vill inte vara någons hemlighet”. 

Där har vi precis vad som är fallet med Kurt Haijby. Ingen vill i längden vara en offentlig hemlighet, vare sig man är Prinsessan Lilian eller en fiskhandlarson, född Kurt Johansson som sedan tog namnet Haijby.