Promenerar man ett tag kring Järvafältet norr om Stockholm, medveten om att området är ett så kallat särskilt utsatt område, kan man få syn på många saker. Hur vackert själva fältet är, till exempel.

Solen går alltid ned över Hjulsta och lägger vissa kvällar ett guldtäcke över landskapet och hagarna. Från 4h-gården i Akalla är fältet böljande, man kan nästan se det vara i rörelse.

Det höga gräset mellan gärdesgårdarna sjunger en ensam sång i november. Löven har tystnat, fåren har slutat bräka.

Efter naturen slås man kanske av hur många rullstolsbundna människor man kommer ha mött under promenaden. Antagligen är de fler per capita här än någon annanstans i Stockholm. Socioekonomiskt utsatt betyder nämligen till vardags något annat än bara gängskjutningar. Äldre män rullas framåt av lika gamla fruar eller vuxna söner.

Här börjar också en berättelse om de svenska pensionerna som kan komma att förändra samhället.

Privat pensionsrättvisa

Den gångna veckan i svensk politik har varit galen. Det började ändå i pensionerna. För första gången på länge debatterades pensionärernas livsvillkor och frågan om garantipensionerna tog syre från alla andra möjliga debatter.

Så kom löftet från Dadgostar, Andersson och Stenevi: ett garantitillägg ska bli verklighet. 700 000 pensionärer ska få upp till 1 000 kronor mer i månaden. Sedan gick det som det gick, men de högre pensionerna kan trots tombolan i riksdagen fortfarande bli verklighet. Allt beror på om en regering finns att lägga fram en sådan proposition i vår, och om riksdagen sedan röstar för den.

Om samhället inte betalar en trygg ålderdom till sina pensionärer måste nämligen någon annan göra det. Det här vet man redan kring Järva, där söner rullar sina sjuka fäder framför sig.

2016 drog förortsnätverket StreetGäris igång initiativet Pensionsrättvisa. Genom studiecirklar folkbildar man om pensioner och hur de låga pensionerna för särskilt utrikes födda påverkar samhället och de drabbade. I nätverket gör man också något annat: man tipsar varandra om hur man bäst pensionssparar åt sina egna föräldrar.

Fenomenet är vanligt. Särskilt bland högutbildade barn till utrikes födda föräldrar. För att få full garantipension måste man ha bott i Sverige i 40 år. Har man varit sjukskriven blir situationen naturligtvis ännu värre. Saknar man tjänstepension en längre tid i livet blir pensionskuvertet skralt.

Barn bär sina föräldrar

Sedan länge är det vanligt att svenska föräldrar fondsparar till sina barn. Det nya, att fondspara till sina föräldrar, sprider sig ju fler som går i pension efter pensionssystemet som sjösattes på 90-talet. Det lönar sig nämligen inte att arbeta ens en hel livstid i Sverige.

Under nuvarande pensionssystem kan relativt genomsnittliga 64-åringar, med hyfsat trygga liv, över en natt plötsligt bli fattiga. 7 av 10 kvinnor i Kommunal har helt eller delvis garantipension. Genom sina liv har de sett Sverige byggas upp genom rekordåren, vår levnadsstandard har höjts i rekordfart, men så står man ändå där som pensionär och måste räkna kronorna för att ha mat och husrum.

På ekonomiforumet Economista på Facebook, där kvinnor samlas för att diskutera aktiesparande, kan man hitta minst lika genomsnittliga barn till dessa pensionärer som delar samma tips som Pensionsrättvisa sprider genom sina studiecirklar.

Allt eftersom äldreomsorgen försämrats och resurser försvunnit ur välfärden har allt fler börjat tala om det större ansvaret yngre kvinnor tvingas ta för sina äldre föräldrar när samhället inte längre finns där. Det ansvaret är på grund av pensionerna alltså också allt oftare ekonomiskt. Barn bär sina föräldrar. Och bärandet inleds i höjd med att man börjar sätta barnbarn till världen.

En tickande bomb

Naturligtvis kan allt detta ha effekter på samhällsekonomin. Samhället är byggt efter att arbetsföra personer ska konsumera upp så mycket som möjligt av sin lön och stimulera allt från detaljhandeln till byggsektorn. När vi fått barn ska vi köpa saker tills vi storknar. Men det blir färre villarenoveringar och bilbarnsstolar av att först se till att ens föräldrar har mat månaden ut. Eller kanske något extra i tillvaron, så där som de faktiskt alltid kunde ha förut, när de fortfarande arbetade.

Förändringarna i pensionssystemet som infördes på 90-talet är en tickande bomb.

“Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort.”

Citatet är Göran Perssons. Han sa det 2005. Och här står vi alltså nu, föräldrar och barn. En viktigare valfråga lär inte gå att hitta.