Jag får reda på det av min vän Juan, som bor i ena änden av den sextonfiliga Avenida 9 de julio.

Avenyn skär rakt igenom Argentinas huvudstad, och med bara ett par hundra personer kan man effektivt blockera trafiken och skapa kaos i stora delar av staden.

Det är så normalt att det knappt märks i medierna, och eftersom jag inte har råkat drabbas personligen är det Juan som upplyser mig om att den har börjat tidigt i år. Kravallsäsongen. 

Argentinsk politik avgörs på gatan och nu när pandemirestriktionerna lättar är det som att ett uppdämt behov väller fram. Varje gång jag rör mig i centrum ser jag mindre demonstrationståg med trummor och dans, två ingredienser som är betydligt viktigare än plakat. De riktigt stora demonstrationerna och kravallerna brukar börja i mitten av december. 

Så varför ballar allting ur just i slutet av året?

Det finns förstås flera svar på den frågan. Ett är den galopperande inflationen som gräver djupa hål i plånböckerna precis lagom till jul, nyår och sommarsemestrarna i januari.

Lönerna som sattes i mars har tappat halva sitt värde i december. Summan som kommer in på kontot är densamma, men alla priser har fördubblats: hyror, mat, räkningar. Fyra av tio argentinare lever officiellt under fattigdomsgränsen, men skulle man mäta i december så skulle siffran garanterat bli högre.

Till råga på allt gör den begynnande sommarhettan att folk blir ilskna, särskilt när luftkonditioneringsapparaten drar sin sista suck och pengarna inte räcker till en ny. 

Alla som har luftkonditionering som funkar drar unisont igång dem på max när termometern kryper över 30 grader, vilket orsakar långa elavbrott i hela stadsdelar eftersom elnätet är så eftersatt. Det gör att folk förlorar surt förvärvade kyl- och frysvaror samtidigt som de än en gång blir påminda om hur inkompetenta och korrupta makthavarna är. 

Det är så sorgligt, för det är alltid de längst ner som offras i det politiska spelet. Det är arbetare mot arbetare.

All denna ilska och desperation blir torrt virke för den som vill fjutta på. 

Ibland är det fackförbund som utlyser strejker och massdemonstrationer för att sätta tyngd bakom nästa års lönekrav eller för att få en ”bonus” för att hålla sig lugna i ett par månader.

Ibland resulterar mer spontana folkliga demonstrationer i upplopp och plundringar. Värst hittills var det under den ekonomiska krisen 2001 då 39 personer dog i oroligheterna den 18–20 december och presidenten Fernando de la Rúa flydde i helikopter från presidentpalatsets tak. 

För ett par år sedan, när det blev det totalkaos i landets tredje största stad Córdoba och folk försvarade sig mot plundrarna genom att kasta blomkrukor från balkongerna, passade polisen på att strejka. Efter ett par dagar gick de i tjänst igen, mot löfte om saftiga lönehöjningar.

De mindre demonstrationerna som skär av Buenos Aires viktigaste trafikpulsåder utförs ofta av organisationer för arbetslösa, jordlösa bönder, ursprungsbefolkningar eller andra eftersatta grupper. Andra gånger anlitas proffsdemonstranter i smyg av politiker som vill dra uppmärksamhet till – eller från – någon fråga. Detta är väl känt och har dokumenterats av seriösa medier.

– På avenyn står bussarna still och tutar, fulla med arbetare som inte kommer fram till sina jobb, säger min vän Juan, han som bor intill, och fortsätter:

– Det är så sorgligt, för det är alltid de längst ner som offras i det politiska spelet. Det är arbetare mot arbetare, fattiga mot fattiga.