SPANING. Nyligen skrev Sanna Samuelsson på GP Kultur att litteraturen inte behöver mer dåligt sex. Detta på förekommen anledning. 

Anledningen, som vi inte behöver gå in på närmare, är Margaux Dietz influencer-erotiska multimediakonstverk Alexa som finns i både podd- och bokformat. 

Samuelssons inspel glider olustigt in på den aldrig sinande debatten om att allt färre författare vågar skriva om sex i allmänhet och bra sex i synnerhet.

På temat dåligt sex kommer jag osökt att tänka på Isabelle Ståhls romandebut Just nu är jag här från 2017, där en ung konststudent (minns inte om hon var det, men det känns rimligt) mest låg i sängen och räknade sprickorna i taket medan sex hände henne.

Även om Ståhl inte var först så sparkade hon in dammluckorna till den sedan dess omåttligt kritikerhyllade romangenren “konstnärlig gestaltning av dåligt sex”. Och spikade igen kistan för det snaskiga 50 shades-snusket.

Det Sanna Samuelsson menar är att litteraturen har ett skildringsöverflöd av dåligt sex och dåliga skildringar av sex i allmänhet. Hon efterlyser en mer kreativ erotik. 

Men det finns flera hinder som ställer till det om du försöker skriva om könsumgänge. Ett är att det är svårt, ett annat är att folk kommer att håna dig om du försöker. Den evolutionära reaktionen blir att allt fler undviker det.

Att skriva om sex är därför att begå våld på text som format och sex som akt. Även om det går att pausa bilden så har tv och film inte samma problem, eftersom akten inte ligger utfläkt på en sida. Fryst i tiden, som en kåt jättemygga i bärnsten

Jimmy Håkansson

Författaren Huw Lemmey skrev några eldflängda texter i sitt nyhetsbrev om hur priset Bad Sex in Fiction Award hämmat alla som försökt göra litterära skildringar av sex sedan det instiftades 1993. 

Lemmeys tips till dig som funderar på att skriva samlagsprosa är förvånansvärt enkelt. Gör det inte.

Kontentan kan kokas ner till tre konkreta punkter:

1) Skriv inte om sex.
2) Skriv inte om dåligt sex.
3) Och skriv för guds skull inte dåligt om bra sex.

I kategori tre hittar vi matkritikern Giles Coren. Häromveckan blev Coren en viral slagpåse då han skrev en bitter krönika i The Times. Hans råd till alla aspirerande författare var “skriv inte över huvud taget”. För allt som väntar dig – i synnerhet om du är man! – är hån och förakt.

För hån och förakt var just det han fick när han 2005 debuterade med romanen Winkler, som vann det årets Bad Sex in Fiction Award. Hans brott? Att (bland annat) likna en ejakulerande penis vid en vilt sprutande duschslang.

Samtidigt som litteraturens slemkörtlar torkar igen i ljusets hastighet sker orgie efter orgie i den promiskuösa tv-världen. 

Sex education, Masters of Sex och The sex life of college girls har inte bara sex i namnet, det är en bärande del av innehållet. I år firade även Game of thrones sitt tioårsjubileum – tv-serien vars främsta bidrag till mainstreamkulturen var att göra våldtäkten till en del av dekoren.

Å andra sidan var Game of Thrones förkärlek till incest, våldtäkt, incestvåldtäkt och könsorgansrelaterat ultravåld bara ett naturligt evolutionärt steg för HBO. Kanalen hade länge brottats med exploaterande sexskildringar. 

Inte bara HBO, för den delen. Ett tag gick det knappt att starta en prestigeserie utan att få något styvt i ögat. Försök ens att titta på Spartacus eller för den delen Euphoria utan neddragna persienner. Det går inte.

Till och med serier som egentligen problematiserar övergrepp, som The Handmaid’s tale, tenderar att falla för frestelsen och göra ångande tv-sex. Vilket inte riktigt var fallet i Margaret Atwoods litterära förlaga där en totalitär kristen regim reducerat sex till en industrialiserad avelsmetod via systematiserade våldtäkter.

Men det finns flera hinder som ställer till det om du försöker skriva om könsumgänge. Ett är att det är svårt, ett annat är att folk kommer att håna dig om du försöker. Den evolutionära reaktionen blir att allt fler undviker det

Jimmy Håkansson

Det finns en logisk förklaring till att det är nästan omöjligt att skriva bra om sex, menar Huw Lemmey. Sex och kåthet är något flyktigt som – så snart det är över – ersätts med något annat. Som skam eller post-coital tristesse. Medan text däremot varar för evigt.

Att skriva om sex är därför att begå våld på text som format och sex som akt. Även om det går att pausa bilden så har tv och film inte samma problem, eftersom akten inte ligger utfläkt på en sida. Fryst i tiden, som en kåt jättemygga i bärnsten.

Att svensk samtidsförfattare varken kan eller vågar sig på ämnet tror jag inte Maria Maunsbach, Wera von Essen, Sofia Rönnow Pessah eller Amanda Romare, för att nämna några, håller med om. 

Men visst, den annars pryda litterära världen skulle kanske må bra av att ryckas med i tv-seriernas levnadsglada kåtma. 

Fast jag personligen skulle inte gråta blod om fallet var tvärtom. Och litteraturens kyskhetsbälte tog ett ärevarv runt våra sprängkåta tv-serier.