Esther Wairimu föredrar verkstadsgolvet, där får hon ”skita ned händerna”.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

Esther Wairimu rullar in liggbrädan under den fyrhjulsdrivna terrängbilen för att montera batterierna. Den ska konverteras till eldrift. Beställare är en norsk biståndsorganisation som verkar i avlägsna områden och vill slippa de ständiga dieseltransporterna. 

– Det här är den del av jobbet som jag gillar mest, att få skita ned händerna, säger hon.

– Ibland jobbar jag med designteamet också men jag föredrar verkstan, att vara med i monteringen. Jag utvecklas mer här. Det är här man lär sig vad som fungerar.

Mamman: Studera något mer kvinnligt

Fallenheten för det praktiska märktes redan under uppväxten i lantliga Eldoret, 30 mil norr om Kenyas huvudstad Nairobi. Esther Wairimu ville skruva på saker, plocka isär dem, förstå hur de fungerade. 

– Jag tyckte aldrig om de kvinnliga ansvarsområdena, hushållsarbetet. Jag drog mig alltid undan när mamma ville att jag skulle städa eller laga mat.

När hon efter gymnasiet sökte till ingenjörsprogrammet ville mamman att hon skulle studera ”någonting mer kvinnligt, som vård eller juridik”.

– Men jag stod på mig, säger Esther Wairimu.

Ensam kvinna i en klass på 60

I Kenya är teknikyrken en kraftigt mansdominerad domän. På universitetet var Esther Wairimu enda kvinna bland klassens 60 studenter. När hon kom till arbetsplatsen himlade de manliga ingenjörerna med ögonen. 

– Jag minns min första dag på jobbet. Det var en bråkig växellåda som skulle monteras isär. Ingen erbjöd mig att prova men efter att alla männen misslyckats fick jag testa. Jag lyckades lösa det på första försöket.

Esther Wairimu har inte blivit trakasserad eller diskriminerad. Men möter fördomar från kunder och kollegor. Det som männen får gratis måste hon kämpa för.  

– Som kvinna måste du förtjäna respekten, säger hon. 

Sylvia Wanjiru Opiyo berättar inte att hon är ingenjör när hon besöker hembyn.

Från Linköping till Nairobi

Garaget i utkanten av Nairobi är ljust och rymligt. På ena sidoväggen står att läsa i meterhöga bokstäver: ”Vi elektrifierar Afrika, ett fordon i taget.”  

Det är en ambition som föddes i korridorerna på Linköpings universitet och som företaget Opibus sedan 2017 försöker förverkliga på plats i det östafrikanska tillväxtlandet.

Med sig i flyttlasset tog grundarna svensk företagskultur. Femdagarsvecka, föräldraledighet, försäkringar. 

Alla anställda talar väl om arbetsgivaren. Även om de svenska chefernas svårigheter att uttala lokala namn väcker viss munterhet.

Grön jättemarknad i Afrika

Företaget talar om framtidens gröna transporter. Och om en potentiell jättemarknad värd 85 miljarder kronor år 2030. 

90 procent av Kenyas elektricitet kommer från förnybara energikällor, att jämföras med drygt 50 procent i Sverige, och elnätet har en betydligt högre grad av decentralisering. Solen gör det möjligt att producera sin egen el – och ladda sitt eget fordon – även på de mest avlägsna platser.     

Svårt för klimatargument i Kenya

Men först måste konsumenterna övertalas. Safariföretagen var enklast att nå. De kan använda miljöargument i sin marknadsföring och ett tyst elfordon kan komma närmare djuren utan att störa. Därefter följde offentliga kollektivtrafikbolag. Men privatkonsumenterna är svårare. 

– Den genomsnittlige kenyanen bryr inte om utsläpp, de bryr sig om vad som är bäst ekonomiskt för dem, säger Esther Wairimu.

Kinesisk import dominerar

Opibus stora framtidshopp är den egenutvecklade motorcykel som ska bli företagets kassako. 

I dag ger höga produktionskostnader ett konsumentpris på 2 000 dollar. Målet är att pressa detta till 1 300. Då matchar priset de bensindrivna konkurrenter som dominerar på Nairobis gator – men med 50 procent lägre driftkostnad.  

– Jag tycker att vi har en väldigt bra produkt, säger kvalitetsingenjören Sylvia Wanjiru Opiyo.

– Vi bygger den från grunden. De flesta företag importerar från Kina, men de motorcyklarna har en tendens att gå sönder väldigt fort. På lite sikt tror jag att vi kommer att bygga upp ett väldigt gott rykte.

Mamman ville att hon skulle studera ”någonting mer kvinnligt”. Men Esther Wairimu stod på sig.

Kvinnliga ingenjörer väcker förundran

Hon tillhör de 40 procent av personalstyrkan som inte är män och liksom de övriga kvinnliga ingenjörerna är hon van vid att hennes yrkesval väcker uppmärksamhet. 

– Jag kommer från Kakamega i väst. Där studerar inte flickor. Efter att du fyllt 18 gifter du dig, skaffar barn, brukar jorden, säger hon.

– Men även fast vi växte upp i en liten by hade jag föräldrar som trodde på utbildning. Det är den enda vägen ut ur fattigdom. 

Hon kallar fortfarande Kakamega för ”hemma”. Men hemma är hon inte helt öppen med vad hon gör. 

– Jag kan inte åka dit och säga att jag är ingenjör. Alla skulle bara vara ”wow”. Om du berättar att du är kvinna och ingenjör kommer de att stirra förundrat.

Kenya

Östafrikanska Kenya har drygt 47 miljoner invånare. Fram tills pandemin var landets ekonomi en av de snabbast växande i Afrika. 

Till skillnad från flera grannländer har Kenya en varierad ekonomi och en relativt stark industrisektor. Samtidigt är klyftorna djupare än hos flera av grannarna. 

Det finns en relativt stor medelklass. Men de flesta försörjer sig inom den informella sektorn och nära halva befolkningen lever i fattigdom. 

Korruptionen är utbredd i Kenya. I samband med Pandoraläckan nyligen avslöjades att den avgående presidenten Uhuru Kenyatta, son till landets förste president Jomo Kenyatta, gömt undan mångmiljonbelopp i skatteparadis. 

Källa: UI/Landuguiden