Azerbajdzjans president Ilham Alijev.

Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

– Från och med nu kommer vi alltid leva som ett vinnarland. Och som en vinnarnation. Från och med nu kommer vi alltid leva i Karabach. Om någon kraft i Armenien någonsin ifrågasätter oss eller försöker begära revansch, så kommer de att mötas av vår knutna näve.

Azerbajdzjans president Ilham Alijev står iklädd militäruniform och talar för folket i staden Sjusja* i Nagorno-Karabach.

I dag den 10 november har det har gått ett år sedan ett avtal om eldupphör mellan Armenien och Azerbajdzjan undertecknades. I Azerbajdzjan firas att man intagit stora delar av Nagorno-Karabach som tidigare varit under armenisk kontroll. 

Efter 30 år av konflikt är stora områden ödelagda och arbetet med att återuppbygga dem inleddes efter fjolårets krig. Azerbajdzjanska staten har avsatt cirka 7–8 procent av statsbudgeten för 2021 för detta ändamål, och enligt analytiker beräknas andelen öka de närmsta tio åren. 

Arbetares villkor påverkas

Den azerbajdzjanska ekonomin var redan innan kriget 2020 ansträngd. Budgetavsättningarna för återuppbyggnaden påverkar övriga samhället där rapporter om att kvaliteten på välfärdstjänster sjunkit och nyheter om arbetarnas villkor i Nagorno-Karabach försämras. 

De olika arbetarfacken, som är medlemmar i Azerbajdzjanska centralorganisationen, AHIC, har nära band till statsapparaten och är inte benägna att ta konflikter med regeringen och har inte offentligt kommenterat arbetsförhållandena.

Det är trots att den alltför hastiga byggtakten i kombination med farligt arbete i minerade områden som utgör en betydande risk för arbetarna. 

Samtidigt som Ilham Alijev höll sitt tal den 8 november publicerade det azerbajdzjanska utrikesdepartementet ett pressmeddelande om vikten av återuppbyggandet av Nagorno-Karabach.  

Efter kriget står Azerbajdzjan inför den viktiga uppgiften att återuppbygga och återställa, samt att minröja de befriade områdena. Kärnan i detta arbete är att säkerställa ett säkert och värdigt återvändande för azerbajdzjanska internflyktingar, vars grundläggande rättigheter har kränkts i årtionden, till sina hem. I denna process, som kräver tid, ekonomi och seriösa ansträngningar, är Azerbajdzjan inte ensamt, vänligt sinnade länder och partnerländer deltar i vitaliseringen av de befriade territorierna. Under de kommande åren kommer vi att se de första internflyktingars återkomst till sina hem.

Staden Sjusja är i azerbajdzjansk historieskrivning särskilt viktig och därför koncentreras mycket av resurserna dit när Nagorno-Karabach återuppbyggs.

Repression vanlig

Azerbajdzjan anses vara ett av världens mest repressiva länder och rankas i nivå med Belarus i mätningar vad gäller demokrati, pressfrihet och mänskliga rättigheter. Reportrar utan gränser beskriver att kritiker till Ilham Alijev under lång tid har utsatts för trakasserier och utpressning. 

Bland annat är Azerbajdzjan av de största användarna av det israeliska spionprogrammet Pegasus och svenskkopplade företaget Sandvines övervakningsutrustning används för att bevaka regimkritiker. Dagens nyheter rapporterade i våras om företagets handel med diktaturer. 

Kriget i Nagorno-Karabach har enligt den azerbajdzjanska statsvetaren Bahruz Samadov, bosatt i Prag, varit en nyckelfaktor i den statsbärande retoriken. Han resonerar i ett samtal med Arbetet Global att Azerbajdzjans president Ilham Alijev använt ett annalkande krig för att legitimera sin egen makt. 

– Grunden i Alijevretoriken bygger på att det finns en extern fiende, och den är armenierna. Även om Azerbajdzjan vann kriget så har den sorts narrativ bara förstärkts. Nu är tanken om återuppbyggnaden en del av hela paketet, en vidareutveckling från krigsretoriken. 

Pengarna som investeras av staten går till bland annat brittiska, italienska och turkiska byggbolag som bistår med att bygga infrastruktur, hotell och offentliga byggnader. Dessa länder faller inom kategorin ”vänligt sinnade” och har sedan länge upparbetade finansiella relationer med Azerbajdzjan. 

Närmast är Turkiet. Det senaste året har Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan gjort flera statsbesök till Azerbajdzjan och Nagorno-Karabach. Senast i oktober invigde han den nya flygplatsen i Fuzuli tillsammans med Alijev. 

Inifrån Azerbajdzjan har kritik riktats mot bristande transparens rörande vilka företag som får uppdrag att återuppbygga Sjusja, men också att vissa projekt anklagas för att göda korruptionen snarare än att tjäna allmännyttan. 

Samtidigt har Radio Free Europe rapporterat om att några av de ytterst få internflyktingar från 1990-talets krig som fått tillstånd att återvända till Sjusja redan överväger att flytta därifrån. 

Men det fortfarande är det krigsretoriken som dominerar Ilham Alijevs tal på årsdagen för kriget. 

– Vi har visat världen vem som bestämmer. Vi har visat världen vilken stor nation vi är. Vi har visat storheten i vårt folk både under kriget och året som passerat sedan det slutade. Armenierna har våldfört sig på våra städer, och utlänningar som kommer hit kan inte sluta häpnas över armeniernas barbarism. 

*Staden heter Sjusji på armeniska, men då staden benämns från den azerbajdzjanska sidan används därför Sjusja i denna text. 

Konflikten i Nagorno-Karabach

Nagorno-Karabach är föremål för en av flera konflikter i Kaukasien som uppstod när länge undertryckta etniska motsättningar blossade upp i samband med Sovjetunionens kollaps 1991.

Nagorno-Karabach bebos av etniska armenier men ligger helt omslutet av Azerbajdzjan och tillhör formellt den forna sovjetrepubliken. 

Oroligheter bröt ut i Nagorno-Karabach redan 1988, och kriget mellan Azerbajdzjan och Armenien pågick 1991–1994. Upp till 30 000 människor miste livet och över en miljon tvingades på flykt från sina hem i regionen. Rysk medling bidrog till att stilleståndsavtal slöts, men konflikten är inte löst och stridigheter förekommer ständigt i gränsområdet.

Armeniska trupper ockuperar Nagorno-Karabach samt en buffertzon väster därom fram till armeniska gränsen. I realiteten fungerar området som en självständig stat under Armeniens beskydd. Hösten 2020 rasade ett krig som blev kortvarigt men ledde till tusentals dödsoffer och till att de armeniska styrkorna tappade mark. 

Området ligger i en strategiskt viktigt region med stora olje- och gasledningar, och förhandlingar om dess framtid pågår till och från. Invånarna fortsätter att kräva självständighet medan Azerbajdzjan inte vill gå med på annat än självstyre. Under tiden har de omkring 150 000 invånarna i Nagorno-Karabach skapat en liten stat som fungerar i praktiken men som inte erkänns internationellt – inte ens av Armenien.

Källa: Landguiden