Klimatmardrömmen: ”Tre år sedan det regnade tillräckligt”

Solen har precis gått upp. Temperaturen närmar sig 40 grader.

Simon Ekai kom­mer att vara ute tills mörkret faller i ett ökenlandskap utan skugga. Han har inte ätit på två dagar och har inget vatten med sig.

– Vi mjölkar kamelerna och dricker, säger han.

Men djuren har knappt någon mjölk. Och varje dag måste han valla hjorden längre för att hitta bete. 

– Vi ska till kullarna där borta, säger han och pekar. 

– Det är långt. 

Torkan har slagit sina klor i stora delar av Kenya. 2,4 miljoner människor har inte tillräckligt att äta. Nära en halv miljon barn lider redan av akut undernäring, ett livshotande tillstånd. Ingenstans är situa­tionen värre än i Turkana i nordväst. 

– Jag oroar mig mycket för barnen. Varje dag går de och lägger sig hungriga, säger Natiir Ereng. 

Systersonen Ekal, 18 månader, och systerdottern Lobokoro, snart tre, har magrat. De späda kropparna tycks inte ta upp den lilla näring de får. Mamman ligger sjuk och kan inte ta hand om dem. Familjens inkomster har sinat. Olyckorna antingen orsakas av vädret eller förvärras av det. 

– Förut brukade det regna regel­bundet. Nu kan djuren inte ge mjölk eller föröka sig. Vi klarar inte den här torkan, säger Natiir Ergeng. 

Ekal och Lobokoro är så små att de aldrig sett en riktig regnsäsong, förutsättningen för livet i Turkana. Natiir Ereng vet inte hur gammal hon är. Men hon är gammal nog att med egna ögon ha bevittnat klimatets förändring. 

– Det finns inget hopp, säger hon. Det kommer inte att bli bättre, det kommer bara att bli värre. 

Enligt den kenyanska regeringen har medeltemperaturen i Turkana ökat med 2–3 grader sedan slutet av 1960-­ta­let. Siffrorna kommer från en enskild mätstation och är svåra att jämföra, men internationella studier ger stöd för att Östafrika värmts upp mer än genomsnittet. 

– Jag skulle vilja säga att Kenya upp­visar en klar temperaturökning, men den är inte dramatiskt högre än andra regioner, säger Lennart Olsson, professor vid Lunds universitets centrum för hållbarhetsstudier. 

– Men förändrad medeltemperatur är egentligen ett ganska trubbigt mått, vi kanske i stället ska titta på extrema väderhändelser och hur de påverkar en sådan här plats där människor redan lever på marginalen. 

Turkanafolket är pastoralister, noma­diska boskapsskötare. Getter, kameler, kor är arbete, inkomst, trygghet. 

– I alla samhällen där man råkar ut för torka är en strategi att spara. Vi sätter in på banken. I pastorala samhällen sparar man i kreatur, säger Lennart Olsson. 

Torka är ett naturligt fenomen i norra Kenyas halvöken. Precis som skogsbränder i Sydeuropa och tropiska stormar över Stilla havet. Men vädret beter sig inte längre som det brukade. 

– Om man går tillbaka i tiden kanske de här kriserna inträffade vart tjugonde år. I dag är det kanske vart tionde eller vart femte år. Tiden mellan katastroferna är kortare och du hinner inte bygga upp dina reserver, säger Lennart Olsson. 

Namjong Engelan gräver ut hålet i den uttorkade flodbädden med en plast­skopa. Floden slutade rinna för länge sedan men någon meter ner finns fort­ farande fukt bevarad. 

Att hämta vatten är kvinnornas jobb och hon går hit varje dag. En knapp mil enkel väg i skoningslös sol. Bäckarna närmare hembyn Nalamaru har sinat. Varje gång hon kommer fram till flod­bädden har vattnet sjunkit undan ytterligare några centimeter. 

– Vi har ingen vattenkälla där vi bor. Den lokala regeringen försökte borra en brunn men den ger inget vatten, säger hon. 

Namjong Engelan har sju barn. Hon säger att de klagar över hunger. 

– Men vi lär dem att vara uthålliga. Vi förklarar att vi inte kan äta varje dag. 

Turkanafolket är härdigt. Öknen har aldrig erbjudit överflöd. Men det finns gränser för uthålligheten. Vattnet är en sådan gräns. När det inte finns vatten finns ingenting. 

– Vatten är det viktigaste. Djuren är vår inkomst, om det finns bete till dem finns det mat till oss. Men senast det regnade tillräckligt var tre år sedan, säger Namjong Engelan. 

I Turkana kommer torkan oftare och stannar längre. 

Då: 1950, 1960, 1980.

Nu: 2017, 2019, 2021.

– Under alla de här torkorna har vi förlorat djur, vi har bara några få kvar. Den förra torkan tog många, säger Namjong Engelan. 

Djur ger avkastning i form av mjölk eller avkomma. Ju fler djur desto högre välstånd och social status. 

Att sälja några kreatur är sedan länge ett sätt att klara tuffare tider. Men nu trängs redan herdar med avmagrade djur på boskaps­marknaden i centralorten Lodwar. Priserna har störtdykt. Och om familjen ändå skulle sälja sina sista djur för några ynka shilling – hur skulle den då klara nästa torka? 

– Åren går och torkan bara fortsätter. Jag tror inte att vädret kommer att ändras, säger Namjong Engelan. 

Om det inte regnar innan december väntas hungern i Turkana övergå i svält. Det banar väg för opportunistiska in­fektioner, normalt ofarliga sjukdomar som får fäste för att immunförsvaret är försvagat. Liksom för diarré, malaria och lunginflammation. 

Prognosen kommer från FN:s livs­medelsprogram WFP. Namjong Engelan drar samma slutsats. 

– Om torkan fortsätter kommer det att ge mer sjukdomar. Då kan man inte säga om det är hungern eller sjukdom. Det är då man dör. 

Den gula plastdunken är fylld. Nam­jong Engelan lyfter och lägger den till rätta över ryggen. Den rymmer 25 liter. 

Framför sig har hon flera timmars vandring över brända slätter och sprucken jord. Inga fåglar syns på himlen över henne. De försvinner när torkan kommer. 

Turkana brukar kallas mänsklighetens vagga. Här hittades ett nästan helt intakt skelett av förmänniskan homo erectus som levde för 1,5 miljoner år sedan. Här har några av de äldsta fos­silen av homo sapiens hittats. Nu ligger Turkana i klimatförändringarnas front­linje. Snart kan människor inte längre leva här. 

På plats i Kenyas huvudstad Nairobi undertecknade år 2009 miljöminist­rar från över 30 afrikanska länder en gemensam deklaration om den globala uppvärmningen.

Fastän Afrika bidragit minst, skrev ministrarna, ”så är kontinenten den mest sårbara för klimatför­ändringens konsekvenser och har lägst kapacitet att genomföra anpassningar”. 

I det avseendet liknar klimatkrisen de flesta andra kriser. De som har minst motståndskraft, som saknar skyddsnät, drabbas hårdast. 

Solen går ned och Robert Lele återvän­der hem. Getterna han vallar är färre nu än i morse. 

– Det är svårt att hitta bete åt dem. Många har dött. I dag dog en till, säger han. 

I Turkana talar myndigheterna om hur de är bättre förberedda nu än under tidigare torkor.

Jämfört med 2017 är fler hjälporganisationer på plats.

Men bi­ståndsprojekten når bara dem som lever närmast länshuvudstaden. Och insatser­na framstår som livsuppehållande be­handling för en döende patient. Det kom­mer aldrig att finnas tillräckligt många matpaket för att kompensera ett klimat som inte längre stöder mänskligt liv. 

Getterna bräker. 

– Om inte torkan går över snart är det ute med oss, säger Robert Lele.