Arbetet Global

Arbetet Global är ett projekt som delfinansieras av Union to Union.

För några somrar sedan var jag och vänner på svemester i Värmland. Vi bodde i ett Borgvik där industrihistoriens vingslag kändes tydligt. Här växte bruksmiljön fram runt vattenkraften, härifrån levererades järn till Eiffeltornet.  

Paret som drev vandrarhemmet var lantbrukare. Vi hälsade vid frukostbuffén. De såg stressade ut, suckade, sade att värmeböljan såg ut att fortsätta. 

Jag var nyvaken. Försökte skoja om att vi turister i alla fall var glada över badvädret. 

Vi har kollegor som kommer begå självmord, svarade paret. Stämningen blev stel.  

När jag tänker på 2018 minns jag sommaren då alla dagar tillbringades vid vattnet. Sveriges lantbrukare minns den som sommaren då skörden halverades. I Turkana talar invånarna om 2018 som det sista året regnet föll.

De har burit vatten sedan barnsben. Kunnat följa klimatets förändring. Under vår livstid har det aldrig blivit bättre, säger de. Bara värre.

Halvöknen i nordvästra Kenya är den kanske mest främmande plats jag besökt. Moderniteten har trängt in i många av världens mest avlägsna hörn men i Turkana är den knappt synlig. 

Vardagen kretsar kring livets nödtorft. Så har det varit i hundratals år. Men så kommer det inte vara mycket längre. 

Torkorna som förut kom kanske en gång per generation inträffar nu vart tredje eller vartannat år. Turkana blir obeboeligt. 

I floden Kerios sedan länge uttorkade fåra har några äldre kvinnor grävt en flera meter djup grop för att komma åt vattnet som döljer sig under marken. Det ser fullständigt livsfarligt ut. Medan vi pratar oroar jag mig över att sandväggarna ska rasa och begrava dem levande.  

De har burit vatten sedan barnsben. Kunnat följa klimatets förändring. Under vår livstid har det aldrig blivit bättre, säger de. Bara värre. 

Fackens dilemma: Rädda jobben eller rädda världen

Just transition

Global

Det har gått en knapp vecka sedan jag träffade kvinnorna i Turkana. Det är en dryg vecka tills FN:s klimattoppmöte i Glasgow inleds. 

Vid skrivbordet – långt ifrån hungern och hettan – läser jag om hur Polen vill ”revidera eller senarelägga” EU:s klimatåtaganden. ”Önsketänkande”, säger ledaren för de europeiska handelskamrarna om unionens mål att sänka utsläppen med 55 procent till 2030.  

Klimatskeptikerna har blivit färre. Intressen som motsätter sig omställningen har bytt strategi. Att ifrågasätta vetenskapen har blivit svårare när extremväder blivit vardag även i Västvärlden. 

Allt oftare lindas argumenten mot skärpta utsläppskrav i stället in i omsorg. Polen befarar att klimatmålen ska ha en ”hög socioekonomisk kostnad, särskilt för de mest sårbara hushållen”. 

Finansieringslösningen är avgörande. Fattiga länder vill inte ta notan för rika länders fossilfrossande. Arbetare vill inte betala företagens hållbarhetsanpassning, det är därför facken driver kravet på rättvis omställning.  

Klimatfrågan handlar om mänsklighetens och civilisationens överlevnad. Ändå är det en stridsfråga. Ändå är det en dragkamp.  

Människorna i Turkana har inte bidragit till den globala uppvärmningen. Men de dör av den. De som motarbetar skärpta utsläppskrav borde tvingas tillbringa en vecka i nordvästra Kenya. Eller åtminstone ta en tur till Värmland.