Mikael Mattsson rengör fasaderna på Wasas fabrik i Filipstad.

FILIPSTAD. Han står på taket till Barilla­fabriken i Filip­stad. I alla rikt­ningar ser John Bister försommar­solen glittra i de sjöar och vattendrag som omger staden. 

Han berättar om ankarpunkter, ­selar­nas bärkraft, risk­analyser och räddningsplaner.

– Det är inget lattjo lajban, liksom, säger han med eftertryck.

Ungefär fem meter nedan­för oss, men 50 meter över marken, hänger Mikael Mattsson och dinglar. Eller dinglar gör han inte så mycket. Han är extremt kontrollerad i varje rörelse, men hänger, det gör han.

Dagens arbetsuppgift är att tvätta ­Barillaskylten på fabriksfasaden.

En hink med grönsåpa i varmvatten, en högtryckstvätt och en skurborste hänger fastspända i karbinhakar från hans sele.

Först kör han högtryckstvätten, sedan efter med skurborsten. Sektion för sektion rengörs den stora skylten som syns över hela Filipstad.

– Jag rekryterades genom klätt­ringen. Förr klättrade jag mycket på fritiden, men nu får jag nog på jobbet, berättar Mikael Mattsson innan han firar ner sig för att påbörja arbetet.

Mikael Mattssons ingång i yrket var klättringen. ”Förr klättrade jag mycket på fritiden, men nu får jag nog på jobbet”, berättar han.

Många fördomar

Det finns många fördomar mot yrkesklättrare anser John ­Bister som driver företaget Höga Nord Industriklättring. Fördomar om adrenalinkickande våghalsar som slänger runt i rep utan en tanke på morgondagen.

Men det är långt från hans verklighet. Själv tycker han att det är minst lika roligt att läsa Arbetsmiljöverkets föreskrifter om arbete på hög höjd som att hänga i rep.

– Jag vill ju komma hem efter jobbet, och det funkar inte om man ser det som en kul grej. Man måste vara ödmjuk inför det vi håller på med, säger John Bister.

Därför övar han räddning minst en gång i månaden, tillsammans med ­likasinnade.

– Då tränar vi på att plocka ner var­andra. I ett skarpt läge ska man inte behöva tänka efter vad man ska göra, det ska gå på rutin.

Dagens arbetsuppgift är att tvätta ­Barillaskylten – 50 meter över marken.

Ingen plats för machotyper

Även om branschen är klart mans­dominerad finns ingen plats för macho­typer, påpekar han. Att kunna ta och ge kritik, vara öppen för goda råd eller andra lösningar än dem man själv tänkt ut är viktigt. Även om det kommer från någon med mindre erfarenhet.

– Min föreställning är att man har svårt för det om man är för mycket macho, konstaterar John Bister.

Som de flesta andra i branschen kom även han in från sportklättringens värld. Frågan han ställde sig var: Det är kul att klättra, hur ska jag tjäna pengar på det? Svaret är alltså att bli rep­arbetare. 

– Men repet är ju bara ett sätt för oss att ta oss till jobbet. Sedan måste man kunna utföra själva arbetsuppgifterna också, säger John Bister.

Och där gäller det att vara lite av en tusenkonstnär. Ena dagen tvätta fasad­skyltar, andra dagen montera kyrk­tuppar och den tredje dagen blästra värmepannor på energiverk. Svetsa, måla och skruva – alla kunskaper kan komma till pass.

En gång klättrade han på LO-borgen för att inspektera ett av tornen.

Här sker fallolyckorna

Antal olyckor sammanlagt de senaste fem åren (2016–2020). Källa: Arbetsmiljöverket

Ingen formell hantverksutbildning

Vad är det mest utmanande ­uppdraget du varit med om?
– Blästring av värmepannor är både mentalt, fysiskt och tekniskt svårt. Man ser inte så mycket, man har andningsmask och det är väldigt tungt. På insidan är det som en katedral, 10 till 30 meter högt. Det är också slutna utrymmen vilket gör vår process för kamraträddning och riskanalys extremt mycket svårare. Då ska man inte bara plocka ner en person utan då ska man också få ut personen från ett slutet utrymme, och det kan vara knepigt.

Trots de varierande arbetsuppgifterna har John Bister ingen formell hantverksutbildning.

– Nej, men jag är bonnunge och pappa höll på med mekaniskt arbete, då får man lära sig att fixa saker.

Vad säger familjen om ditt jobb?
– Jag tror inte att de är oroliga. De känner mig och vet att jag inte tar några risker. De var nog mer oroliga för mig förut, när jag jobbade med industri­sanering och kröp omkring i trånga gångar.

Tvätta, svetsa, måla och skruva – alla kunskaper kan komma till pass för en yrkesklättrare. ”Repet är ju bara ett sätt för oss att ta oss till jobbet”, säger John Bister.

Fallrisk hanteras väl

Fallrisken är ständigt närvarande men hanteras bättre än i de flesta andra branscher, enligt John Bister.

Sett till hela arbetsmarknaden är fall den vanligaste orsaken till arbetsskador som leder till sjukskrivning. Men då är det vanligast att någon faller till samma nivå, till exempel att man halkar eller snubblar.

När det handlar om fall från höjd lever män i byggbranschen farligast. De toppar statistiken för såväl arbets­olyckor på grund av fall som statistiken för utdömda sanktionsavgifter för brister i fallskydd. Det framgår av data som Arbetsmiljöverket tagit fram åt Arbetet.

För kvinnor är det vanligast med fallskador inom vård och omsorg.

Fall från höjd är nästan sex gånger vanligare bland män än kvinnor. Som fall från höjd räknas alla typer av höjder, det vill säga både höga höjder som byggnadsställningar och låga höjder som pallar och bockar. 

Av statistiken framgår alltså inte hur höga fall det handlar om, utan bara att det är fall till en lägre nivå.

Det absolut vanligaste fallet som leder till en arbetsskada sker i trappor, där en tredjedel av alla fall­skador uppstår.

Trots, eller kanske snarare på grund av, de stora riskerna John Bister och hans kollegor utsätts för är branschen relativt säker.

Fallrisken är ständigt närvarande inom reparbetesbranschen. Ändå har endast en arbetsskada registrerats de senaste fem åren där en sele varit inblandad.

John Bisters förklaring är enkel: "När man jobbar på de här höjderna måste man hela tiden tänka på säkerheten."

Endast en arbetsskada

Endast en arbetsskada har registrerats de fem senaste åren där en sele varit inblandad.

– När man jobbar på de här höjderna måste man ju hela tiden tänka på säkerheten. Jag kan bli chockad när jag ser folk i andra branscher som står kanske två meter upp helt utan fallskydd. Det skulle ju aldrig hända hos oss, säger John Bister.

Urban Larsson är fastighetschef på Barilla­fabriken och den som anlitade John Bister.

– Han körde förbi här en dag när vi höll på att tvätta fasaden med en kranbil. Då åkte han in till vakten och frå­gade efter den som är ansvarig. Jag ­tyckte det lät intressant, så nu testar vi det här. Sköter de sig ska vi ju tvätta hela baksidan av fabriken också.

Fördelarna han ser är att det blir lite billigare, men framför allt att det sparar miljön jämfört med att köra hit en stor kranbil från Karlstad.

Fabriken tillverkar Wasa knäckebröd och slog produktionsrekord förra året, 40 000 ton. Så pandemin tycks ha haft en positiv inverkan på knäckebröds­ätandet.

Medan klättrarna är på lunch visar Urban Larsson runt i fabriken. Då ­berättar han hur imponerad han är av deras säkerhetstänkande.

– De verkar väldigt seriösa med risk­analyser, kontaktuppgifter till brandkår och räddningstjänst, koll på nöd­utgångar och så vidare. Det ska de ha en eloge för.

När man jobbar på de här höjderna måste man ju hela tiden tänka på säkerheten. Jag kan bli chockad när jag ser folk i andra branscher som står kanske två meter upp helt utan fallskydd.

Johan Bister

Hakar fast säkerhetslina

Säkerhetstänkandet blir även tydligt när John Bister ska gå fram till kanten på taket och hakar fast sig i en säkerhetslina. Jag frågar om han gör det bara för att jag är där och tittar på, men då blir han nästan förnärmad.

– Det gör jag utan att tänka ­efter. När vi är ute på jobb har jag alltid sele och hjälm på mig, även när jag står på marken. Om det händer min kollega ­något måste jag snabbt kunna klättra upp och ta ner ­honom. Då kan man inte stå och sela på.

Han har den högsta nivå på certifikat utfärdat av den internationella yrkes­klättrarorganisationen Sprat. Det innebär att han har det övergripande ­ansvaret för säkerheten.

Hans företag är även anslutet till Branschföreningen för svenskt rep­arbete, BFSR, som bland annat driver frågor tillsammans med Arbetsmiljö­verket.

– Målet är att plocka fram ett regelverk som är modernt och möter kraven på säkerhet och arbetsmiljö för både yrkes­klättrare och arbeten med fall­skydd. Det har hänt mycket när det ­gäller kunskap och utrustning sedan den första föreskriften för höghöjds­arbete skrevs in i svensk arbetsmiljölag, säger John Bister.

Uppe på taket börjar det lida mot efter­middag. Snart är det dags för ­Mikael Mattsson och John Bister att plocka ned utrustningen och åka hem. Men i morgon, lördag, ska John Bister i väg igen. Då är det räddningsövningar på schemat. Så man har lite svårt att tro honom när han säger:

– Förr sportklättrade jag mycket, men nu när jag kommer hem från jobbet vill jag inte se åt ett rep längre.

FILM Se hur industriklättare jobbar

Branschen domineras av stora byggfirmor

Rope access, eller reparbete som det kallas på svenska, är en relativt ny bransch i Sverige, den har funnits runt 15–20 år.

Branschen domineras av ett antal större företag inom byggsektorn. Utöver det finns ett antal få- eller enmansföretag som ofta fungerar som underleverantörer till de större företagen.

John Bisters före­tag, Höga Nord Industriklättring, är anslutet till ett kooperativ där man samarbetar om jobben.

Branschföre­ningen Svenskt Reparbete (BFSR) startades 2019 och har ett tiotal medlemmar. Organisationens syfte är att ta tillvara medlemmarnas intressen i utvecklingen av rep­arbete i Sverige och föra branschens talan i samarbete med myndigheter och organisationer.