Miljöpartiet är ett parti med utmaningar, milt uttryckt. Opinionssiffrorna har under de senaste åren varit dyster läsning, med ett snitt på runt fyra procent av väljarstödet. 

I dagsläget är det faktiskt inte säkert att de ens når över riksdagsspärren i nästa års val.

Och egentligen är det bra märkligt. För under samma tid som MP:s opinionssiffror varit låga har klimatfrågan blivit bokstavligen brännhet, både i Sverige och internationellt. Med Greta Thunberg och Fridays for future har högst rimliga och relevanta krav ställts på världens ledare. Dessutom har en global, växande gräsrotsrörelse för förändring blossat upp och flyttat fram positionerna i frågan.

Kraven på politisk förändring, och det nu, har aldrig varit så tydliga som nu.

Greta-effekten har uteblivit

Att svenska Miljöpartiet inte har kunnat rida på Greta-vågen, som gröna partier i exempelvis Tyskland har gjort, kan vara svårt att förstå. Men här finns teorier. En är att MP varit bakbundna av att sitta i regering, en annan att de helt enkelt inte är ett miljöparti längre.

En sak som stödjer det sistnämnda är det vägval som Miljöpartiet nu är på väg att ta.

I morgon inleds Miljöpartiets partikongress. Och tongångarna är trots opinionsläget inte alls missmodiga. De digitala, men ändå fulltecknade mötesdagarna, omgärdas av positiva värdeord. Här ska Miljöpartiets 40-årsdag firas och alla 440 motioner avhandlas. 

Dessutom ska ett nytt program för social rättvisa antas. Och det är med detta som partiet tar ett ytterligare steg vidare, bort från ett grönt parti till något annat.

MP bekänner färg

Programmet, som drivits fram av språkröret Märta Stenevi, handlar om att sänka skatter för låginkomsttagare, att ”se en mer individanpassad väg från arbetslöshet” och att skapa en obligatorisk a-kassa. I korthet en socialliberal politik som vi tidigare inte var helt ovana att se hos Folkpartiet innan de bytte namn till Liberalerna.

Att MP nu blir lättare att placera på vänster-högerskalan, en skala som de länge försökt förkasta, är intressant. Sannolikt har Liberalerna rörelse högerut, ut från riksdagen, öppnat upp för en nisch att lägga beslag på.

Men med den nya positioneringen uppkommer frågan om det är nu Miljöpartiet borde passa på att byta namn. För det är väl ändå bättre att väljarna förstår vad partiet står för när de nu blir mer ljusblå än gröna. Och sett till de regionala och kommunala blågröna samstyren som vuxit sig starka runtom i landet är det inte så konstigt att MP blivit mer blåa.

För namnet till trots så har Miljöpartiet faktiskt inte varit bäst på miljö. I Naturskyddsföreningens utvärdering av riksdagspartiernas klimat- och miljöpolitik 2014-2018 var det inte MP som fick högst betyg, det var Vänsterpartiet. MP hamnade på delad andraplats med S.

Byta namn till Folkpartiet?

Och trots att partiet har innehaft miljöministerposten i regeringen är det knappast där de gjort störst väsen av sig. Det har snarare varit den om en liberal invandringspolitik, kulturen och under Gustaf Fridolins tid som språkrör, även skolan.  

Men visst har de tagit kliv framåt i miljöfrågan, något som inte minst märks i deras nyligen antagna ”Klimatfärdplan”. Dock har trovärdigheten i relation till klimatrörelsen fått sig flera rejäla törnar, inte minst i Cementa-fallet där MP som bisittare i regeringen tillåter kalkbrytning trots negativ miljöpåverkan och trots ett domstolsförbud.

Kanske vore det därför hederligast mot väljarna att kliva åt sidan som Sveriges miljöparti. Att bekänna färg och låta ett riktigt klimatparti ta över. Ett som står upp för de snäva och tuffa mål som måste uppnås. 

För den rörelse som Greta Thunberg satt igång behöver göra betydligt större avtryck i svensk politik än MP lyckats med om planeten ska räddas.

Och ska Miljöpartiet bli det nya socialliberala partiet finns det kanske utrymme på kongressen att fila på ett mer passande partinamn. ”Folkpartiet” som ju numera är ledigt kanske vore passande?