John Ruggie är död och därför ska du bry dig
Multinationella företag anklagas ofta för att runda mänskliga rättigheter. Men i dag måste alla företag förhålla sig till dem. Det är, menar många, John Ruggies förtjänst.
Lågmäld beslutsamhet, knivskarpt intellekt, obevekligt ledarskap. John Ruggie hyllas av facken efter sin bortgång.
”ITUC, arbetarnas globala röst, hyllar en stor man och erkänner det enorma arv han har lämnat för oss alla att förvalta.”
Världsfackets runa efter John Ruggies bortgång i september var översvallande.
Globala fack uppmärksammar regelbundet kamrater som går ur tiden med lovord över deras insatser för rörelsens sak. Men John Ruggie var inte en arbetarkämpe. Han var en österrikisk Harvardprofessor som kom lika bra överens med det internationella näringslivets högdjur.
Kanske var det därför han inom ramen för sitt uppdrag lyckades få alla stridande parter att enas om en gemensam agenda.
”Johns sex år som FN:s generalsekreterares särskilde sändebud gav oss alla en chans att bevittna hans lågmälda beslutsamhet åtföljd av ett knivskarpt intellekt och det tysta men obevekliga ledarskap som säkerställde enorma framsteg för att förverkliga ett anständigt arbetsliv”, skriver Ituc.
Lyckades där andra misslyckats
Akademikern som blev diplomat går till historien som arkitekten bakom FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter.
Det låter kanske inte som någon kioskvältare. Att företag har ett ansvar för mänskliga rättigheter är väl självklart? Nja, fram tills relativt nyligen var det inte så självklart alls.
Ruggie lyckades där andra hade misslyckats. FN tillsatte under tidigt 1970-tal Kommissionen om transnationella företag med målet att skapa en vägledande uppförandekod, men efter två årtionden av fruktlösa försök lades verksamheten ned utan att ha lyckats få till samsyn mellan rika och fattiga länder.
1998 försökte FN väcka liv i processen genom att tillsätta en ny kommission med snarlikt namn. Ett förslag lades fram men stupade på motstånd från företagssidan.
Fack och företag skeptiska
När Kofi Annan 2005 utsåg ett särskilt FN-sändebud för frågan var syftet just att överbrygga alla uppslitande motsättningar. Sändebudet blev John Ruggie.
Det var inte Ruggies första vända i världsorganisationen. Några år tidigare hade han arbetat med strategisk planering på generalsekreterarens kontor, en post Annan inrättat specifikt för honom. I den rollen bidrog han till att utveckla såväl Millenniemålen som FN:s företagsnätverk Global Compact.
Men det arbetet hade skett vid skrivbordet. Nu var Ruggie tvungen att gå via förhandlingsbordet.
Facken förhöll sig avvaktande till initiativet. FN:s arbetslivsorgan ILO hade redan en deklaration om företag och mänskliga rättigheter. Varför ta fram ett nytt system när det behövdes lägga kraft på att få det befintliga att fungera?
– Jag vet hur det var i början. Från Ituc var man ganska skeptisk för man red mycket på ILO:s deklaration. Jag var också skeptisk i början, säger Keth Thapper, dåvarande internationell sekreterare på LO.
Diplomatisk gatusmarthet gick hem
Fler än facken var skeptiska. I en runa i Foreign Policy beskriver Harvardprofessorn Stephen M Walt, själv tidigare elev till Ruggie, uppdragets utmaningar:
”Den juridiska miljön var grumlig, globala företag var på vakt mot åtgärder som kunde påverka vinsten och regeringar och aktivister ställde också upp imponerande hinder.”
Det särskilda sändebudet Ruggie hade inga maktmedel att ta till. Kunde inte tvinga någon att lyssna, kunde inte erbjuda belöningar.
”Men Johns kreativitet, flexibilitiet, diplomatiska gatusmarthet och rena uthållighet räckte till sist hela vägen.”
En och en tystnade tvivlarna, inklusive världsfacket.
– Som person fick jag ett väldigt sympatiskt intryck av honom, säger Keth Thapper som flera gånger träffade Ruggie i internationella sammanhang.
– Han var ju otroligt beläst och hade hur lång karriär som helst. Men just det här uppdraget han fick av FN:s dåvarande generalsekreterare, att ta tag i hur mänskliga rättigheter kunde appliceras på företag, var ju hans baby.
Det blev ett gemensamt språk och man enades för första gången om ett ramverk.
Antogs enhälligt av FN
2011 antogs de vägledande principerna enhälligt av FN:s råd för mänskliga rättigheter. Harvardprofessorn hade rott hem det omöjliga uppdraget. Det gav status.
– Han var väldigt trevlig, men han var också en superstjärna och visste det, säger Lin Lerpold.
Hon är docent vid Handelshögskolan i Stockholm och chef för SIR Center for Sustainability Research och beskriver Ruggies inflytande som omfattande.
– Han hade en jättestor påverkan, särskilt bland näringsliv och intresseorganisationer, för det blev ett gemensamt språk och man enades för första gången om ett ramverk.
Risk för ”bluewashing”
Ruggies bortgång, vid 76 års ålder, skedde bara några månader efter att FN:s vägledande principer firade tio år. Vilket avtryck har de så kallade Ruggie-reglerna hunnit göra?
Lin Lerpold betonar att systemet bygger på frivillighet. Precis som företag kan tillämpa gröntvättning för att framställa den egna verksamheten som miljövänlig finns det en risk för blåtvättning – en term som syftar på FN:s blå färg.
– Det är fina ord och ett fint ramverk, men det har väldigt lite tänder. Forskningen har visat att det blir mycket bluewashing. Det blir fina policies och normer, men få instanser följer upp om företagen efterlever det eller kan hålla dem ansvariga, säger hon.
– Jag tror att normförändring sker, att synen på vad som är hållbart och legitimt förändras, särskilt bland de stora företagen. Men det går inte fort.
FN:s ramverk gav ringar på vattnet
Fackliga företrädare har alltid efterlyst bindande verktyg. Keth Thapper är inget undantag.
– Men i brist på bindande instrument, och dit är det nog en bit kvar tyvärr, ska man aldrig förakta goda ansträngningar. Ruggie gjorde ett gediget jobb. Han var otroligt kunnig, farbrorn.
Hon menar att Ruggies ramverk har gett ringar på vattnet. Kanske är det så Harvardprofessorns arv bör sammanfattas. Som det nödvändiga första steg som gjorde det omöjligt att ducka frågan om mänskliga rättigheter.
– I och med att FN:s vägledande principer tog fart efter ett tag och nu blivit så allmänt spridda så måste du som företag förhålla dig till dem även om instrumentet inte är bindande, annars riskerar du konsumentvrede och politiska ingrepp, säger Keth Thapper.
FN:s vägledande principer
FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter, ofta bara kallade FN:s vägledande principer eller Ruggie-principerna, är en icke-bindande global standard som utvecklats av akademikern och diplomaten John Ruggie.
Ramverket vilar på de tre pelarna ”skydda, respektera, åtgärda”. Det innebär att stater har ett ansvar för att skydda mänskliga rättigheter, att företag har en skyldighet att respektera dem samt att de vars rättigheter kränks ska ha möjlighet att få sin sak prövad och kompenseras.
Sverige antog 2015 en nationell handlingsplan för genomförandet av FN:s vägledande principer. Ruggie deltog i lanseringen tillsammans med dåvarande näringsminister Mikael Damberg (S).
Ramverket bygger på frivillighet och det finns ingen FN-instans som övervakar efterlevnaden. Trots det anses de vägledande principerna ha fått stort genomslag.
EU:s kommande lagstiftning som ska ålägga företag att genomföra risk- och konsekvensanalyser för mänskliga rättigheter i sina leverantörskedjor, så kallad ”human rights due diligence” (HRDD), bygger på ett verktyg Ruggie tog fram för de vägledande principerna.
I juni slog en nederländsk domstol, i ett utslag som kallats banbrytande, fast att fossiljätten Shell har ett ansvar för slutkonsumenternas utsläpp. Domen motiverades med mänskliga rättigheter och rätten hänvisade till FN:s vägledande principer.
Källor: Statskontoret, FN:s människorättsråd, Responsible Investor
