KOMMENTAR. Jag satt och fikade med vänner i Lund när det började skymma den 30 november 2001. Någon hade hört ett rykte om att nynazister skulle högtidlighålla Karl den tolftes dödsdag i Lundagård, parken mitt i stan. 

I brist på en staty av den hyllade krigarkonungen brukade lokala högerextremister hålla tillgodo med statyn av Esaias Tegnér. Han hade ju åtminstone skrivit en berömd dikt om hur den unge hjälten ”stod i rök och damm”.

Jag hade sett Tegnérstatyn med en trafikkon på huvudet och med rödmålad näsa, men i övrigt förde den en stillsam tillvaro under trädkronorna söder om studenthuset AF-borgen.

Lundagård låg nära och jag hade en liten kompaktkamera i jackfickan. Jag tänkte att det kunde vara intressant att dokumentera kvällens händelse. Det var ju trots allt en tradition som högtidlighölls. 

Även om det faktum att den 36-årige kungens död markerade slutet för Sveriges stormaktstid, vilket gör det till en något tvivelaktig nationalistisk högtidsdag. Inte minst i en tid när statsministrar möts med avgångskrav för något förfluget ord.

Tröskeln för att ett parti ska kallas ”brunt” givet hur det har använts tidigare i Sverige får därmed anses vara relativt låg och kriteriet brett

Kolbjörn Guwallius

Studentföreningar och andra grupper med nationalistisk eller nazistisk karaktär hade burit facklor och lagt ner kransar vid statyn på det här datumet sedan mitten av 1800-talet. 

På 1990-talet ledde det till oroligheter när motdemonstranter slöt upp. Kanske skulle vi få se kravaller?

Väl inne i Lundagård såg vi direkt polisen i den dunkla parken, men i övrigt rådde det vanliga lugnet. En liten grupp civilklädda gick att ana i närheten av statyn, men några motdemonstranter syntes inte till.

Jag tog några foton med blixt medan personerna pratade och lade ner något föremål vid statyn. En polis kom fram, bad vänligt om mitt personnummer och frågade varför jag fotograferade. 

Jag arbetade då inte som journalist men mitt svar att jag bara dokumenterade ledde inte till några följdfrågor.

Det dröjde flera år innan jag framkallade fotona och det var först när jag för ett par år sedan skaffade en negativscanner som jag brydde mig om att granska dem närmare. 

Då hajade jag till. Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson syntes tydligt på flera av bilderna. Det visade sig efter lite snabb research att han hade varit en av de drivande bakom manifestationerna på 30 november åren kring millennieskiftet. 

Jimmie Åkesson och andra medlemmar i Sverigedemokraterna och Nationaldemokratiska studentföreningen högtidlighåller minnet av krigarkungen Karl den tolfte vid Tegnérstatyn i Lund den 30 november 2001.

Firandet skedde inom ramen för Nationaldemokratiska studentföreningen, som han hade varit med och grundat. 

Hans närvaro den 30 november 2001 var alltså knappast något avslöjande, bara en liten bekräftande pusselbit. Men att han engagerat sig för att fira Karl den tolftes dödsdag är intressant då det vanligtvis bara är högerextremister som högtidlighåller den. Själv brukar han förneka att han hör till den kategorin. 

Uppvuxen i samma generation som Jimmie Åkesson fick jag lära mig att det här var en kväll då man gjorde klokast i att hålla sig hemma eftersom nazister kunde härja på stan.

Men 30 november-firandet är inte Jimmie Åkessons enda ”nära nazisten-upplevelse”. 

Sju år före fototillfället, 1994, hade han bildat en lokalavdelning till Sverigedemokraternas ungdomsförbund i Sölvesborg. Tidpunkten är känslig. Åkesson har ofta hävdat att han gick med på grund av partiets EU-motstånd och först 1995. Då var den högerextremt belastade partiledaren Anders Klarström utbytt mot den förnyande kraften Mikael Jansson. 

Den som följt med i nyhetsrapporteringen valåret 1994 hade kunnat se SD-sympatisörer med rakade huvuden sträcka ut högerarmen och ropa ”sieg heil” på gator och under torgmöten. 

Partiet var mycket synligt i offentligheten men lockade endast 13 954 väljare, 0,25 procent. Ett försvinnande litet fåtal med mycket speciella åsikter lockades att rösta på partiet. Långt färre måste ha varit aktiva medlemmar när Jimmie Åkesson blev det.

Sverigedemokraterna demonstrerar vid Munksjön i Jönköping under ett massivt polisuppbåd i maj 1994.

Jag bevittnade själv när en brokig skara skinnhuvuden i jeans och bomberjackor med påsydda nazistpatches demonstrerade för partiet i Jönköping samma år som den nuvarande SD-ledaren blev medlem. Inför tillfället hade oron inför det kontroversiella besöket debatterats i veckor.

”Stoppa hetsen mot svenska patrioter” stod det på en av de stora banderollerna.

Bilder på en ung Jimmie Åkesson som dykt upp har visat en kille som obekymrat håller i partiets banderoll med den gamla partiloggan, lånad av högerextrema brittiska partiet National Front. 

I versaler intill står ”Sverige åt svenskarna!” 

På ett annat foto poserar han på en fest iklädd bomberjacka och en slips med sverigeflagga-motiv. En kombination som alla som var unga då kan vittna om enbart förekom bland dem som identifierade sig som högerextremister. 

2021 har Sverigedemokraterna kommit in i den efterlängtade politiska värmen och bildat ett nästan enat oppositionsblock tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna. Visst är de oense om sådant som a-kassan och om vem som ska få ministerposter i en eventuell regering, men ingenting av detta verkar omöjligt att lösa. 

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson syntes tydligt på flera av bilderna. Det visade sig efter lite snabb research att han hade varit en av de drivande bakom manifestationerna på 30 november under åren kring millennieskiftet

Kolbjörn Guwallius

Liberalerna vill också vara med på ett hörn, men ingen tycks veta riktigt hur.

Det här har lett till att den andra sidan, det nuvarande regeringsunderlaget, har börjat färgbestämma det nya blocket. Färgbeteckningen på M/KD/SD-samarbetet blev i de rödgrönas ögon ”blåbrun”. Till slut blev det för mycket för Kristdemokraterna, som tog offentligt avstånd från färgbeteckningen. Därmed råkade de också ge den större spridning än tidigare. 

När Miljöpartiets språkrör Per Bolund använde färgbeteckningen i partiledardebatten i SVT den 10 oktober ilsknade även SD-ledaren till. ”Vem är brun? Kallar du mig för nazist?” sa han. 

De som tycker att blåbrun är en korrekt etikettering har i sociala medier ofta hänvisat till Språkrådets nyordslista 2014, där ordet förekommer.  Men då inte om ett samarbete med Sverigedemokraterna. Utan om den norska regeringen. Ett samarbete mellan framför allt Høyre och det högerpopulistiska Fremskrittspartiet. 

Det norska partiet har inte några nazistiska rötter, utan bildades ur ett motstånd mot höga skatter. Även om invandringskritik och främlingsfientlighet efter hand tog en allt större plats och partiet åtminstone i Sverige började jämföras med fascister av vissa. 

Tröskeln för att ett parti ska kallas ”brunt” givet hur det har använts tidigare i Sverige får därmed anses vara relativt låg och kriteriet brett. Betydligt bredare än vad Jimmie Åkesson ville få det till i partiledardebatten.

Men den som självmant ber om att få bli jämförd med nazister gör nog klokt i att själv ha en historia som inte ligger så tätt inpå nazismen man kan komma utan att vara just nazist.