Populärkulturell krigsföring i Afghanistan
Talibanerna vann enkelt på slagfältet. Men kommer de även att vinna kulturkampen mot Afghanistans motsvarighet till Idol, frågar sig Ivar Andersen.
Afghan Star började sändas 2005, fyra år efter att talibanernas förra regim fallit och musik avkriminaliserats, och blev snabbt omåttligt populärt.
Programmet är en kopia av det internationella framgångskonceptet Idol. Tolv miljoner människor, en tredjedel av befolkningen, har regelbundet tittat. En helt makalös täckningsgrad i en nation med Afghanistans bristfälliga infrastruktur.
Men i ett land där kampen mellan tradition och modernitet skördar mänskliga offer blev Afghan Star snabbt en frontlinje i ett blodigt kulturkrig.
Sjungande kvinnor på en scen var ett slag i ansiktet på de krafter som ville beivra osedlighet med spöstraff. Att kvinnor tilläts lämna hemmen var ju illa nog. Att de dessutom skulle vicka förföriskt på höfterna till förbjudna toner var uppenbart satans verk.
Det brukade sägas att fler röstade i Afghan Star än i de afghanska presidentvalen.
Många deltagare hotades till döden. När jag 2015 träffade Massood Sanjer, programchef på Tolo som producerar Afghan Star, i Kabul hade talibanerna nyligen tagit på sig ett självmordsdåd som kostat sju av kanalens anställda livet.
– De konservativa kommer alltid att försöka tysta oss. Men om samhället vill ha musik så måste någon våga trotsa dem och vi har gjort det, sade Massood.
Till skillnad från de flesta i den nya afghanska elit som växte fram efter den amerikanska invasionen 2001 hade Massood aldrig varit flykting. Inte utbildats i utomlands i väntan på att kunna återvända hem till en hög lön. Massoud var född och uppvuxen i Kabul och hade förblivit sin stad trogen.
Under talibanerna var han motvillig medarbetare på regimkontrollerade Radio Sharia. Efter rörelsens fall var han fast besluten ge ”publiken” det han själv saknat.
Som programchef var Massood ansvarig för såväl nyheter som nöje. Och han gjorde ingen skillnad mellan medborgarnas rätt till opartisk information och individens rätt att framföra smäktande kärleksballader. Bägge var delar av samma strategi för samhällsförändring.
Det brukade sägas att fler röstade i Afghan Star än i de afghanska presidentvalen. Massoud kallade det ”en första demokratiupplevelse”.
Tolo har fortsatt sända sedan talibanerna återigen tagit makten. Tv-kanalen har lovat att fortsätta visa kvinnor i rutan och bara dagar efter Kabuls fall lät en högt uppsatt taliban sig intervjuas av ett kvinnligt nyhetsankare.
Om talibanerna kommer att tillåta Tolos progressiva underhållningsprogram – och om det kommer att bli en 16:e säsong av Afghan Star – är fortfarande oklart.
På slagfältet vann rörelsen på walkover. Men Afghanistan har idoler nu.
Aryana Sayeed, domare i Afghan Star, har 1,4 miljoner följare i sociala medier och använder sin plattform för att driva rättighetsfrågor. Hundratals har följt i hennes spår. Fotsoldater i ett kulturkrig där utgången ännu är långt ifrån avgjord.
