I en krisande demokrati blir vallöften om UFO-konferenser det minst dåliga

ESSÄ. I slutet av sjuttiotalet dök hon upp i Hollywood och det var som att staden själv fött henne. En chockrosa blandning av Dolly Parton, Barbie och en playboy bunny i en lika chockrosa Corvette. 

Hon var från början sångerska i tidiga punkbandet Baby Blue, men det stora genombrottet kom när hon 1984 sträckte ut sig på enorma reklamtavlor fyllas med hennes kropp.

Hennes namn och hårsvallet som sträckte sig utanför tavlornas ramar, och sen inget mer. Ingen produkt att sälja utom sig själv. Hon blev någon som alla hade sett, alla kände till. 

Fenomenet Angelyne. 

Vi går mot val i San Francisco. Igen. Kanske flera. Det stundande handlar om guvernör Gavin Newsom och är ett av eventuellt tre så kallade recall elections, specialomröstningar som tvingas fram genom namninsamlingar om signaturerna räcker. Det gjorde de denna gång. 

I teorin är sådana specialomröstningar ett demokratiskt system för att ersätta ledare som begått grova misstag. I praktiken Republikanernas enda chans att vinna val i Kalifornien, då deltagandet är lägre. Det var så Arnold Schwarzenegger en gång blev Kaliforniens guvernör. 

Performativa politiska kandidaturer är menade att hålla upp en skrattspegel mot den politiska processen

Den här gången pekar det mot jämnt skägg mellan demokraten Gavin Newsom och republikanske radioprataren Larry Elder, en libertarian som är emot vapenlagar, minimilön och krav på mask och vaccin. 

Valsedeln har två frågor: Bör Newsom ersättas som guvernör, och i sånt fall vem ska ersätta honom? Svaret på den första frågan är nej. Gavin Newsom är en tub frisyrgelé som fått medvetande, men valet är ett kuppförsök av mörka högerkrafter. 

Lokala demokrater har av oklara själ uppmanat till att lämna fråga två blankt. Nästan ingen jag pratat med har hörsammat uppmaningen. Vissa har valt någon av de anonyma Demokraterna på valsedeln, men de flesta runt mig har tagit chansen att rösta på Angelyne. 

I sitt valprogram har hon avancerade planer på en “Bubble Bath Day”, utlovar en årliga maskeradbaler och UFO-konferenser och lanserar sig som den mest utter-vänliga kandidaten. 

2017 avslöjade Hollywood Reporter Angelynes identitet och bakgrund. Angelyne var en gång Renee Goldberg, dotter till förintelseöverlevare och uppvuxen i San Fernando Valley.

Innan dess hade hon varit ett blonderat mysterium, eller som hon själv säger till Gary Baum i Hollywood Reporter: “ett Rorschach-test i rosa”. Artikeln falnade ganska snabbt från det kollektiva minnet. Angelyne som idé är oberoende av ett eventuellt förflutet. 

Första gången hon ställde upp i ett val var förra gången Kalifornien gick till recall, då vann Arnold. Inte heller i år väntas hon vinna. 

Angelyne representerar drömmen om LA, om att kunna återuppfinna sig själv som någon annan, om att bli dyrkad och se sitt namn i enorma bokstäver på reklamtavlorna längs motorvägen

Hösten 1979 ställde Jello Biafra, då fortfarande sångare i punkbandet Dead Kennedys, upp i borgmästarvalet i San Francisco, som utmanare till Dianne Feinstein. I en spoken word berättar han om sin valplattform.

Rimliga förslag som att legalisera ockupation av hus som står tomma, bilfri innerstad och mer radikala punkter som att skapa en kommission för lagliga mutor eller göra clownkostym obligatoriskt i finansdistriktet.

“Om du verkligen vill fucka upp saker på ett sätt som väcker uppmärksamheten hos de som behöver högafflar i arslet – ställ upp i ett val någon gång”, flinar Jello.

Han berättar om när George Moscone, som var Borgmästare, och Harvey Milk som var city supervisor, mördades av ex-polisen Dan White och San Francisco-polisen firade; det sjöngs i polisradion och T-shirtar med trycket Free Dan White spreds på polisstationerna. 

På Biafras plattform stod att läsa att poliser skulle väljas vart fjärde år av den krets som de patrullerar, och att statyer av Dan White skulle uppföras runt San Fransisco, med stenar, tomater och ägg tillhandahållna av parkförvaltningen att dekorera dem med. 

Biafras framträdanden flankerades av planterade supportrar med plakat som “If He Doesn’t Win… I’ll Kill Myself”. I valet fick han 3.8% av rösterna. 

Joan Jett Blakk, som vid sidan av scenen heter Terence Alan Smith, ställde även han upp i borgmästarvalet i San Francisco 1998, som sitt dragqueen-alias.

Han var då något av en politisk veteran, som ställt upp i borgmästarvalet i Chicago 1991, annonserat sin kandidatur till presidentvalet 1992 på Demokraternas konvent, i drag. En kampanj som gick under rubriken “Lick Bush in ’92”, utmanat Bill Clinton i valet 1996 (den gången med “Lick Slick Willie in ’96” som valslogan).

Den amerikanska demokratin är i djup kris på alla nivåer, och det är svårt att föreställa sig att Angelynes maskeradbaler och bubbelbadsdagar skulle kunna göra något värre

“Om en dålig skådespelare kan bli president, varför inte en bra dragqueen”, undrade Jett Blakk och på konstnären Marc Gellers kampanjaffisch sitter han, under texten “Joan Jett Blakk For President”, på en korgstol med ett maskingevär i ena handen.

Under fotografiet, i Barbara Kruger-typografi: ”By Any Means Necessary.” 

Jett Blakk representerade aktivistgruppen Queer Nation, vars Chicago-avdelning Smith var med och grundade, och bakom de ironiska budskapen vilade ett tungt allvar. I en intervju i lokaltidningen 48hills, med anledning av både en ny dokumentär och en nyligen spelad pjäs om honom skriven av Tarell Alvin McRaney (medförfattare till Oscarsbelönade Moonlight), berättar Terence att det för honom handlade om synlighet.

“Vi blev fortfarande misshandlade, vi höll på att dö av aids, vi förnekades bostäder och arbeten, och ju synligare vi blev, desto mer sällan hände det.” 

Blakks kandidaturer präglades av den typen av gatuteater och politiska chockverkan som Queer Nation gjort sig kända för. Han tog sig in på politiska galor, och ställde upp en säng på en gatufestival med erbjudande om att “skapa din egen skandal, låt dig fotograferas i säng med en presidentkandidat”. 

Queer Nations syfte var att göra narr av den process där Bush den äldre och Clinton tävlade om makten utan något vidare fokus på de som dog av aids under samma tid. 

Joan Jett Blakks politiska persona växte fram ur queer ilska i Chicago, Jello Biafras politiska pranksterism är nästan parodiskt San Francisco, men ingen representerar sin hemstad mer än Angelyne. 

Vad kan vara mer Los Angeles än en blekt blondin i en rosa sportbil som är känd för att vara känd? 

I teorin är sådana specialomröstningar ett demokratiskt system för att ersätta ledare som begått grova misstag

Angelyne representerar drömmen om LA, om att kunna återuppfinna sig själv som någon annan, om att bli dyrkad och se sitt namn i enorma bokstäver på reklamtavlorna längs motorvägen.

Samtidigt parodierar hon samma dröm, synliggör det ihåliga i att bara vara en image, en idé. 

Inget av detta gör henne till en lämplig kandidat för politiskt ämbete. Men för att parafrasera Joan Jett Blakk “om en actionhjälte kan bli guvernör, varför inte ett levande konstverk?” Ingen som ställer upp i recall-valet som är lämplig att styra Kalifornien, och det är inte heller Gavin Newsom. 

Den amerikanska demokratin är i djup kris på alla nivåer, och det är svårt att föreställa sig att Angelynes maskeradbaler och bubbelbadsdagar skulle kunna göra något värre.

Alternativet är en utmanare som är klimatskeptiker och en sittande guvernör som säger sig vara klimatpolitiker – men som tidigt i sin mandatperiod utökade oljeborrningstekniken fracking. 

Performativa politiska kandidaturer är menade att hålla upp en skrattspegel mot den politiska processen.

Men den politiska processen i Kalifornien är redan skev och förvrängd så till den milda grad att Angelyne framstår som ett mindre dåligt val än de som representerar det ruttna tvåpartisystemet.