Sverige är inte längre ett land med lite fusk på arbetsmarknaden.

I stället pekas vårt land alltmer ut som en ”skurkstat” inom EU, med alltför svaga hinder för fusk och bedrägerier.

Utvecklingen mot allt svagare regler startade vid Alliansens valseger 2006. Men omvandlingen i sig var inte unik för Sverige. Nyliberala avregleringar på arbetsmarknaden svepte då över hela Europa.

Men till skillnad från i Sverige har borgerliga och kristdemokratiska partier i övriga Europa under senare år backat alltmer.

Utvecklingen har rullats tillbaka när det blivit uppenbart hur människor drabbas och inte minst hur väl fungerande företag går under i konkurrens med de företag som i avregleringarnas spår undviker skatt, kontroller och schysta arbetsvillkor.

Men i Sverige finns alla avregleringar kvar.

Det har bland annat lett till att just Sverige, tillsammans med Polen, för något år sedan pekades ut som de länder inom EU där kriminella företag lättast finner upplägg för att kunna verka på hela den europeiska marknaden.

Sverige och Polen. Utpekade som skurkstater.

På ett LO-seminarium nyligen vittnade det nordiska bygg- och anläggningsföretaget Veidekke om att de i en egen kartläggning av marknaden noterat löner på 40-50 kronor i timmen, ibland så låga som 20 kronor i timmen.

Det är naturligtvis omöjligt att erbjuda sådana löner utan ett omfattande grovt fusk.

Ändå är det inte företagen, som ofta kommer från öststater, som står i centrum för kritiken.

Det är i stället de svenska reglerna, eller snarare frånvaron av reglering.

De öststatsföretag som inte deltar i fusket betraktas ofta som för dyra av svenska huvudentreprenörer eller kommunala upphandlare och får inga jobb i Sverige.

Och här kokar hela frågan åter ned till vad det hela handlar om: Våra svenska, högst egna, nedmonterade kontrollmöjligheter.

På senare tid har de skarpa sekretessreglerna mellan myndigheter uppmärksammats som en grund till varför fusket kan frodas.

Enligt Pia Bergman, Skatteverkets expert på ekonomisk brottslighet, har Skatteverket på grund av sekretessreglerna inte ens rätt att upplysa om när en annan myndighet har fel adress till ett företag som utreds för fusk.

Företaget kan fortsätta gömma sig i sekretessens dimmor trots att Skatteverket i realtid ser vad som händer.

En kraftigt bidragande orsak till kriminalitet är också Sveriges extremt liberala regler om arbetskraftsinvandring där avgörandet för vilka som får komma hit som arbetskraft tas av företagsägarna själva.

Enligt Sveriges egensinniga och unika avreglering av lagstiftningen om arbetskraftsinvandring är det billigare och lättare att kringgå regler om löner och skatteinbetalningar genom att hämta arbetskraft från länder utanför EU än att anställa någon som redan finns i landet.

Det är naturligtvis något som är väldigt fel när företag anlitar arbetare från ett land på andra sidan jordklotet för att jobba som cykelbud eller i en restaurang i Sverige i stället för att anställa någon av de fyrahundratusen som i dag går arbetslösa.

En bidragande orsak till arbetsmarknadskriminaliteten är också alltför många svaga upphandlingar där kommuner och regioner är de stora aktörerna. 

Sverige upphandlar varor och tjänster till ett värde av närmare 800 miljarder kronor per år, alltså en fullständigt ofantlig marknad.

Genom att anlita underleverantörer som kan utnyttja Sveriges svaga kontrollsystem och magnifikt kontraproduktiva sekretesslagstiftning kan företagen pressa priserna och vinna upphandlingar.

Här får också Konkurrensverket ta på sig ett stort ansvar för att under lång tid försökt etablera den felaktiga bilden av att endast lägsta pris ska gälla vid upphandlingar. 

Som fanatiska marknadstalibaner har Konkurrensverket under årens lopp dragit en rad kommuner inför rätta för att de satt sig emot Konkurrensverkets egensnickrade tolkning av EU:s upphandlingsregler.

Hos de rader av kommuner som haft Konkurrensverket flåsande i ryggen sitter rädslan för att blir dragna inför rätta kvar om de skulle ställa krav på rimliga löner eller be om bättre kontroll av anbudsgivarnas räkenskaper.

I dag vet vi sammantaget ganska väl vilka mekanismer som styr arbetsmarknadskriminaliteten. Vi vet också vad som måste göras. Tyvärr har det parlamentariska läget sedan 2006 blockerat alla djupare förändringar.

Likt sina borgerliga systerpartier i EU har Moderaterna visserligen på senare tid börjat inse att lagen om arbetskraftsinvandring måste förändras för att inte laglydiga företag, som ofta ägs av moderata väljare, ska konkurreras ut.

Men samtidigt fortsätter Centern och Liberalerna en aggressiv politik.

Förra året blockerade de båda mittenpartierna tillsammans med Sverigedemokraterna arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks förslag att regionala skyddsombud skulle få utökade befogenheter att besöka arbetsplatser.

Tidigare i år lade utredaren och Arbetsförmedlingens tidigare generaldirektör Mikael Sjöberg fram en mycket väl underbyggd förstudie om hur sekretessreglerna mellan myndigheter måste ändras.

Men den borgerliga majoriteten i Sveriges riksdag är en effektiv stoppkloss.

Mycket tyder på att vi får dras med ökad arbetskraftskriminalitet tills de liberala partierna, och i den här frågan även Miljöpartiet, inser allvaret och ansluter sig till Socialdemokraternas ändringsförslag där man hittills bara har lyckats få med sig Vänstern.

Fram till dess får vi stå ut med att pekas ut som den ena av EU:s två skurkstater där arbetskraftskriminaliteten får härja fritt.