KOMMENTAR. ”Kan man KÖPA böcker?!”

Frågan gör mig häpen, jag tittar ut över klassen som väntar på svar.  Vi spolar tillbaka en minut. 

Jag skriver barnböcker och är på författarbesök i en femteklass i en Stockholmsförort. En tjej har precis undrat hur hon ska få tag på en av mina böcker, bibliotekarien har sagt att den är utlånad. 

”Ja, du kan ju kolla i bokhandeln?” svarar jag. Hon stirrar häpet på mig och sen går det upp ett ljus. Hon skrattar och ställer sin fråga. 

Jag vänder mig till de andra i klassen, vet de att man kan köpa böcker? Ett mummel stiger i bänkarna.

Några har koll, men de flesta ser ut som levande frågetecken. Böcker är något som man hämtar på skolbiblioteket. (De har flax, det finns ett skolbibliotek.)

På vägen hem tar jag en sväng via centrum. Och mycket riktigt. Massor av butiker, men ingen bokhandel så långt ögat når. 

Det är inte förvånande. Det här är ett ”utsatt område” och det är knappast lönsamt att slå upp en Hedengrensliknande butik här. 

Några dagar senare dimper det ner ett ljuvligt mejl. Jag har fått stipendium och klickar in på den långa listan med namn. På grund av coronan har extra många fått pengar i vår, 800 stycken. 

Det kommer att skrivas mängder av böcker för de här stipendierna, några av dem kommer säkert att vara briljanta, ändå finns det något halvbakat med hela systemet. För hur ska böckerna nå ut? 

Som det fungerar nu, lite förenklat, finns det en mängd olika stipendier för författare att söka – vissa av dem är kopplade till biblioteksersättningar, andra är privata.

Förutom det finns det kommunalt sponsrade läsprojekt, främst för barn, det är för de pengarna jag står i klassrummet från början.

Förlagen får bidrag från Kulturrådet att ge ut smalare litteratur och bokhandeln får… ingenting. 

Att bara stödja författare och förlag men kasta bokhandeln åt vargarna är som att ge pengar till skådespelare och regissörer, men inte ett öre åt Dramaten. Utan en scen blir teater meningslös, precis som böcker utan en bokhandel.

Om vi erkänner att samhället behöver smal litteratur men att den i grunden är olönsam – och det gör vi, annars skulle stipendier inte behövas från början – måste vi se att författare, kultursidor, förlag och bokhandlare är kugghjul i samma maskin, och alla delar måste smörjas

Andreas Palmaer

Den största butikskedjan, Akademibokhandeln, går visserligen med vinst, men de är snarare att likna vid en privatteater.

Precis som nätbokhandlare och ljudboksjättar skyltar de så gott som aldrig med den typ av kvalitetslitteratur som belönas med stipendier.

Och varför skulle de? Ingen förväntar sig att Konsum ska saluföra nån obskyr finsmakarsost bara för att vara snälla. 

Liknande problem präglar kritiken.

Smala tidskrifter får stöd, men dagstidningars kultursidor får inga öronmärkta pengar för litteraturrecensioner, de publicerar dem trots att matten inte går ihop: alltför få läser och delar texterna.

Och då kommer desperata grepp som att recensera cancerböcker med en wevibe uppkörd i fittan som ett brev på posten. 

Nu konkar allt fler oberoende butiker, och vi ser på med en gäspning. Nästan hälften av Sveriges kommuner, 134 stycken, har inte en enda bokhandel. 

Visst, det finns bibliotek, men det händer något med bokens värde när litteratur är något vi bara lånar. När nästa generation läsare inte vet att böcker går att köpa. 

Om vi erkänner att samhället behöver smal litteratur men att den i grunden är olönsam – och det gör vi, annars skulle stipendier inte behövas från början – måste vi se att författare, kultursidor, förlag och bokhandlare är kugghjul i samma maskin, och alla delar måste smörjas.

Så till exempel, ge bidrag till bokhandlare som slår upp butiker i områden där få läser, ge mer till de som skyltar med smalare litteratur.

Eller strunta i alltihop. Det är poänglöst att dela ut pengar till författare om det inte finns några bokhandlare.