Går det ens att vara solidarisk i Sverige i dag?
Frågan ställs av Eric Rosén i en kulturartikel på nationaldagen och man måste nästan svara ”nej” efter att ha läst den.

Snart sagt allting är riggat – bostadsmarknaden, skolan, ja hela samhällsekonomin – för att den som har det bra ska få det bättre och för att den som dåligt ska låsas fast i dåligheter.

Hur bryter oss ur detta? Hur gör man får att inte gripas av handlingsförlamning?

I Dagens Industri har Aida Hadžialić, socialdemokratiskt oppositionsråd i Stockholm, författat en nationaldagstext som argumenterar för att det går att skapa en bättre välfärdsstat om den nationella sammanhållningen stärks.

Jag tror att hon har rätt.

Sverige en familj där fel familjemedlemmar styr och utmaningen för vänstern är att återuppväcka en känsla av att vi som bor här har ett ansvar för varandra, att alla samhällsmedborgare är förbundna med varandra.

Det är ingen liten utmaning. Den institutionaliserade massarbetslöshet som gör att folk inte kan göra sin plikt och de söndertrasade skyddsnät som gör att folk inte kan kräva sin rätt gör saken särskilt svår.

Politiskt motiverade privatiseringar av våra gemensamma institutioner, skenande ojämlikhet, förslumningen på arbetsmarknaden och sammanbrottet för sammanhållning och tillit har förändrat Sverige – och svenskarna.

Då har vi inte ens nämnt en migrations- och integrationspolitik som dömer människor till fattigdom och utanförskap och göder högerextremismens opinionssiffror. Dessutom har vi att hantera ett mer existentiellt hot i form av en klimatkatastrof som fötts fram av vårt ekonomiska system.  

”Reformer som syftar till att skapa samhörighet och i förlängningen tillit och samarbete mellan människor ska alltså inte slentrianmässigt viftas bort”, skriver Hadžialić.

Det ligger förstås en hel det i det. Hadžialić företräder ju det parti som stal ordet folkhem från den politiska reaktionen och kom att framställa sig som liktydigt med det nationella intresset. Med viss framgång, får man väl säga.

Svensk socialdemokrati är en berättelse om en rörelse som kom att dominera politiken när man började tala om och formulera politik för svenskarna snarare än för arbetarklassen.

Å andra sidan var det inte genom att göra nationaldagen till helgdag eller införa en litteraturkanon man lyckades med det.

Läser man Per Albin Hanssons berömda tal så är det tydligt att fundamentet i hans folkhem är den trygghet som ”bistånd vid arbetslöshet, sjukdom och annan olycka ger”.

Det var sådana bistånd som skulle göra svenskarna medvetna om sitt medborgarskap. Trygghetskänslan skulle alstra ”den samhörighet med det allmänna, den hemkänsla, som är kännetecknande för en god demokrati”, sa Per Albin Hansson i riksdagen 1928.
Utan social rättvisa – inget folkhem.

I dag kallar vi de bistånd Hansson talade om för socialförsäkringar och arbetslöshetsförsäkring. Och i dag är vår a-kassa i Europas bottenskikt och sjukersättningen är i strykklass.

Man kan säga att stabila försäkringskollektiv där alla bidrar efter förmåga och får efter behov är den nationella gemenskapen i praktiken. Det är en princip som har vanskötts i årtionden.

Så gärna litteraturkanon och medborgarskapsceremonier, men vill socialdemokratin göra något för att stärka solidariteten måste man ha en politik som faktiskt ger alla människor möjlighet att bidra till samhället. Man måste förstå arbetets centrala roll för tilliten mellan människor och man måste ge alla möjlighet att ta del av skyddsnäten när man behöver dem.

Det är bara så solidariteten och den nationella gemenskapen kan stärkas.

Alternativet är ett land där fanan vajar stolt över massarbetslöshet, soppkök, låglönejobb och segregation.