Då region Stockholm nyligen inledde sin massvaccinering mot covid-19 hamnade arbetare genast i bakgrunden.

Privata vårdföretag tilläts sätta upp egna reservlistor för dem som snabbt kan ta sig till företagets vaccinationscentraler.

Hemmajobbande tjänstemän kunde därmed hugga tider så snart de lagts ut.

Resultatet blev att de som minst behöver vaccineringen, de som kan jobba hemma och aldrig utsätts för smitta, är de som får sina vaccindoser först.

Även om borgerligt styrda region Stockholm utmärker sig i klassmässig skiktning syns mönstret där LO-anslutna missgynnas i flera andra samhälleliga beslut runt coronapandemin.

Redan i december visade region Stockholms forskningsinstitut CES, Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin, att dödstalen i covid-19 mycket tydligt följer inkomst.

Dödstalen för dem med låg inkomst var fem gånger högre än dem med hög inkomst.

Enligt ny AFA-statistisk över privatanställda är också yrkesförare den yrkesgrupp där sjukdomsfallen ökade mest när pandemin tog fart i mars 2020.

Och när vaccineringen drogs igång hamnade alltså arbetare återigen i bakvattnet.

LO:s krav på att mest utsatta yrkesgrupper skulle få sitt vaccin först har inte hörsammats av Folkhälsomyndigheten.

Det vällovliga initiativet av arbetsmarknadens parter att skapa egen vaccinering direkt på arbetsplatserna har ännu inte kunnat dras igång på allvar.

Här står Scania i Södertälje som ett lyckat undantag.

Det operativa ansvaret för vaccineringen ligger på regionpolitikerna men som högsta och drivande expertmyndighet är Folkhälsomyndigheten den instans som främst misslyckats med att möta den klassmässiga snedvridningen av svensk coronastrategi.

Att den som kan jobba hemma också ska jobba hemma har varit en bra strategi. Men det är uppenbart att Folkhälsomyndigheten har saknat en strategi för de stora LO-grupper som inte kan jobba hemma.

Folkhälsomyndighetens råd att den som måste åka kollektivt borde lägga om sin arbetstid och inte åka i rusningstid vittnar om en häpnadsväckande brist på insikt om arbetsvillkoren för de arbetare som måste finnas i butik vid öppningsdags eller jobba sitt pass på sjukhuset.

Denna okunskap är allvarlig eftersom Folkhälsomyndigheten har ett uttalat uppdrag att utföra sitt arbete utifrån ett brett samhällsperspektiv.

Att den nya myndigheten skulle väga in även socioekonomiska och andra samhällsvariabler i sitt smittskyddsarbete var nämligen enligt Alliansregeringen 2014 ett av grundsyftena med att omvandla det gamla Smittskyddsinstitutet till den nya och mindre Folkhälsomyndigheten – förutom att spara pengar.

Slakten av Smittskyddsinstitutet sänkte också kostnaderna. Men det breddade samhällsuppdraget har inte fungerat.

Inför framtiden måste den slagsida vi sett i risker, sjukdom och död utifrån klass åtgärdas.

Om regionpolitiker prioriterar privata företags lönsamhet framför utsatta medborgares vaccinering måste beslutsordningen ändras.

Om den ansvariga myndigheten Folkhälsomyndigheten inte kan uppfylla sitt breddade samhällsansvar och väga in nödvändiga aspekter av klass i sitt arbete måste myndigheten återigen ombildas.