När Ulf Kristersson sluter sina ögon ser han sig sitta uppflugen bakom ett imposant skrivbord i Rosenbad. Framför sig har han viktiga papper, många viktiga papper.

Han ser sig jogga fram i det underjordiska kulvertsystemet under departementen. Säpovakterna hamnar på efterkälke, förstås.

Han ser sig dinera med mäktiga män ute på Harpsund. Han äter och dricker med behärskat lugn. Alla lyssnar uppmärksamt när han talar.

När Ulf Kristersson sluter sina ögon är han statsminister i Sverige. Nu är det äntligen han, en verkligt värdig man, som bestämmer.

Men när han öppnar ögonen är han är bara partiledare för Moderaterna och det är väl inte det sämsta för en utbildad civilekonom. Men den här mannen har siktet högre ställt.

Det är därför han säger att han är en vuxen i rummet. Att han ska ta tag i Sverige. Att han har kraft att leda Sverige.

Det är därför han talar som om han läste högt ur en regeringsförklaring. Valet nästa år är bara en formsak.

Det blev ännu tydligare när Ulf Kristersson i helgen blev intervjuad av Dagens Nyheter. Tydligen har han kommit så långt i maktskiftesfantasierna att han upprättat en lista över vilka som ska bli ministrar under honom.

Det handlar om ”riktigt respekterade människor” som ”inger riktig auktoritet” och som ”kan sina saker, som har en tydlig resning och färdriktning i sin politik”.

Vilka det är vill Kristersson inte avslöja ännu, men man får väl gissa att det är delar av den moderata riksdagsgruppen, en och annan skandaliserad figur som mellanlagras i eller omkring Svenskt Näringsliv och kanske någon förmåga från Rotary i Strängnäs.

Läser man Ulf Kristerssons cv så inser man ju att det nästan bara är sådana människor han arbetet med eller för. Det är i mötet med sådana människor han bildat sig en uppfattning om vad respekt, auktoritet och resning är.

När TV4 för ett par år sedan avslöjade att Ulf Kristersson åkt taxi för 113 000 kronor på två år, ofta strid mot riksdagens regler, utspelade sig en festlig och talande episod.

”Jag åker också kollektivt ganska mycket förstås. Och det ser inte ni på reseräkningarna”, sa Ulf Kristersson när han intervjuades.
”Jo vi ser att du har ett SL-kort och att det inte är många resor registrerade på det”, sa svarade journalisten.
”I så fall går jag de sträckorna”, avslutade Kristersson helt iskallt.

Kanske är det småaktigt att ta upp det där. Det finns ju andra saker att nämna.

Det eviga flippfloppandet kring SD:s medverkan i en M-ledd regering – där det svikna löftet till förintelseöverlevaren Hédi Fried står fram som tragikomisk höjdpunkt – vittnar inte om resning.

Det gör förvisso inte hans misslyckade äventyr i näringslivet heller.

Det stålbad han lät skölja över Stockholms mest utsatta när han var socialborgarråd i huvudstaden säger måhända en del om den politiska färdriktningen.

Men nog undergrävs hans auktoritet en smula när man får klart för sig att socialnämnden i Rinkeby redan då varnade för vilka konsekvenser nedskärningarna skulle få för unga i området.

Att Kristersson i samma veva fick en hyreslägenhet, som egentligen var avsedd för svårt sjuka och hemlösa, av en kristen välgörenhetsorganisation som staden tecknat vårdavtal med gör heller inget underverk för auktoriteten.

Sedan har vi det här med att Kristersson deltog i att olagligen rea ut kommunala verksamheter som de nya ägarna gjorde miljonklipp på.

Och att Kristersson var med om att till underpris sälja allmännyttiga lägenheter till ett privat bostadsbolag där vd:n tidigare ordnat en lägenhet åt honom.

Är det här att vara respekterad? Sysslar en statsminister med sådant här?

Ulf Kristersson svarar inte.
Han har slutit ögonen och fantiserar om hur mycket auktoritet han inger.