Vårdbiträdet Stine Christophersen slog larm om missförhållanden när coronaviruset spreds blixtsnabbt på ett av Attendos äldreboenden i Stockholm förra våren.

Friska och covid-sjuka dementa blandades, trots att företaget lovade de anhöriga att de bedrev kohortvård och hade delat upp både personal och boende i smittade och osmittade grupper.

Cheferna ljög. I stället lät de smittan spridas. På bara några veckor avled ett 20-tal äldre. Bristen på skyddsutrustning var akut och personalens arbetssituation orimligt svår.

Ingen i företaget lyssnade på Stine Christophersens larm. I stället vände hon sig till Expressen vilket resulterade i att hon hotades av Attendos ledning.

Hon anklagades för att vara illojal och för att ha skadat företaget. Om hon inte höll tyst skulle hon få en skriftlig erinran och i förlängningen riskera att sägas upp.

Men vårdbiträdet vägrade skriva under erinran. I stället spelade hon in samtalen och nu kan alla lyssna på det som hände i Johanna Sjövalls utmärkta och skakande P1-dokumentär ”Det illojala vårdbiträdet”.

Visselblåsaren Stine Christophersen har visat stort mod och civilkurage. Hon har satt lojaliteten med de boende och yrkesstoltheten framför företagens intressen.

Fler anställda borde ta strid för meddelarfriheten. Fler företag borde uppmuntra personal att rapportera missförhållanden i stället för att skrämma och hota anställda till tystnad. Lojalitetsplikten måste bort från anställningskontrakten.

Skandalen slutar inte här. Aftonbladet avslöjar att Attendo i fjol fick 130 miljoner kronor i stöd från staten för att möta pandemin.

Pengarna var tänkt att gå till kohortvård, skyddsutrustning och ökande lönekostnader.

De har även räckt till att dela ut 4,8 miljoner kronor i bonus till de högsta cheferna under 2020. Det var nästan en fördubbling jämfört med 2019, när coronaviruset fortfarande var helt okänt.

Koncernens vd Martin Tiveus lyckades höja sin ersättning med 16 procent, till sammanlagt 12,9 miljoner kronor. Men Stine Christophersen och de övriga vid fronten på äldreboendena har inte fått en krona extra, utan har fått se sin genomsnittslön sänkas.

De kommunanställda inom äldreomsorgen i Stockholm fick åtminstone 5 000 kronor i en engångsersättning för sina insatser under pandemin. Det är väl som Martin Tiveus skrev i en kommentar till Attendos årsrapport 2019: Ambitionen är att ”skapa långsiktigt aktieägarvärde”.

Sedan vinstintresset gjorde entré i den svenska välfärden har internationella riskkapitalister sett strålande möjligheter att tjäna stora pengar på skola, vård och omsorg. Jakten på största möjliga vinst har också pressat den konkurrensutsatta offentliga verksamheten till orimliga besparingar.

I dag är inte minst äldreomsorgen kraftigt underfinansierad. Undersköterskor jagas av minutscheman och allt färre anställda ska ta hand om allt fler äldre. Om vinstnivån ska kunna hållas uppe måste det sparas på personal.

Attendo har dragit tillbaka erinran mot Stine Christophersen och på DN Debatt ber vd Tiveus henne om ursäkt och skriver att det hon utsatts för är oacceptabelt. Han hävdar att företaget är öppet och lärande, men vägrar sedan att låta sig intervjuas om bonusutdelningen.

Så mycket var den öppenheten värd. Krishanteringen känns mest som en läpparnas bekännelse, utan att något har förändrats i grunden. Det är bra att åklagare nu ska granska om företaget brutit mot meddelarskyddet när de agerade mot det modiga vårdbiträdet.

Något är ruttet i Attendo. Vinsten går först i alla lägen. Bonusar till cheferna går före att anställa fler i äldreboendena. Förtroendet för bolaget är förbrukat.