”Priftis har fel – vi måste tjuvkoppla ekonomin om vi ska rädda klimatet”

REPLIK. Marcus Priftis vänder sig i sin essä mot den investeringsdrivna och fördelande klimatpolitik som får allt tydligare fäste inom socialdemokratin och den breda vänstern.

Min rapport ”Klimatkeynesianism nu” (Katalys, 2020) används som en av utgångspunkterna för kritiken. Men i stället för ett precisera en viktig debatt om politiska dilemman gör sig texten skyldig till missvisande hopklumpningar och undanflykter.

Först och främst är det ohederligt att klustra samman klimatriktningen som växer fram inom vänstern med högerns business-as-usual-inställning.

Även om samtliga politiska läger har synen att vägen till fossilfrihet går genom en växande ekonomi så är uppfattningarna om hur tillväxten ska ske – och på vilket sätt omställningens vinster och bördor ska fördelas – helt väsensskilda.

Klimatkeynesianism skulle innebära att stora offentliga investeringar blir omställningens kärna. Syftet är att accelerera tempot betänkligt, ställa tydligare krav på rättvisa i övergången och skapa materiell bärkraftighet även utanför storstäderna. 

Högerns hållning är att fortsätta låta marknaden fungera relativt ostört och strama åt finanspolitiskt – på precis det otillräckliga sätt som varit fallet de senaste decennierna. 

Låt oss hålla isär vänster och höger.

Priftis huvudkritik handlar emellertid om de oundvikliga ingrepp i naturen som en investeringsdriven klimatpolitik skulle innebära.

Den som läser min rapport ser att det knappast är något som göms i det finstilta, målkonflikten mellan avgörande klimatinsatser och lokalt naturskydd lyfts fram.

Kraftledningar måste på plats, räls dras, vindkraftverk byggas och gruvor öppnas för att bryta nödvändiga metaller till den energiteknik som behövs. 

Om Sverige utifrån våra medel och dagens politiska realiteter ska göra maximalt för att undvika klimatkrisens värsta scenarier behöver vi nyttja tillväxten som den fungerar i dag till omställningens fördel

Det går inte att dra någon annan slutsats av Priftis text än att han vill stoppa insatserna – oavsett om dessa skulle uppfylla svenska miljökrav eller inte (Det som stoppar insatser idag är för övrigt inte främst miljökraven i sig – som bör vara fortsatt hårda – utan långsamma och oförutsägbara prövningsprocesser.).

Att avsluta argumentet där är att vika undan för debattens kärna. Priftis anklagar ju i sin artikel klimatvänstern för att inte diskutera konsekvenser av sin hållning, sen gör han samma sak själv.

Den som vill hindra de utbyggnader och verksamheter som behövs för att göra omställningen möjlig inom rådande tillväxtsystem måste rimligen ha som alternativ att i stället börja trycka på stoppknappar och krympa ekonomin? 

Att göra det nu, inte minst med den ekonomiska otrygghet som brett ut sig i samband med pandemin, skulle sannolikt undergräva stöd för klimatåtgärder i stora väljargrupper för lång tid framöver. 

Ska politiken till exempel säga åt LKAB och Hybrit att avbryta sina ambitiösa satsningar för att uppnå fossilfri produktion av järnsvamp och stål?

Det skulle innebära att industriorterna i norra Sverige förlorar tusentals framtida och nuvarande arbetstillfällen.

Vilket parti vänder de sig till då? Och vilken klimatpolitik får vi sannolikt som en följd? 

De nedväxtlutande naturskyddsinriktade debattörerna konkretiserar aldrig något ordentligt politiskt vägval eller program som tydliggör hur Sverige materiellt och socialt skulle kunna hantera en krympande ekonomi i ett globalt system som drivs av tillväxt. 

Riktningen existerar främst på en teoretisk nivå. Då blir det inte trovärdigt att enbart kritisera eller stoppa insatser som hindrar omställning längs den väg vi faktiskt befinner oss på. 

I vissa fall, så som gruvbrytning, tillkommer också dimensionen att Sverige gör sig beroende av slavarbete i Kina och Kongo utan att själv ta ansvar för att utvinna avgörande metaller på ett säkert sätt.

Vi brottas inte bara med en klimatkris, vår tid präglas också av kraftigt vidgade ekonomiska klyftor och växande högerpopulism. Det går inte att runda det faktumet omställningspolitiskt. 

Priftis anklagar ju i sin artikel klimatvänstern för att inte diskutera konsekvenser av sin hållning, sen gör han samma sak själv

Jag tror därför huvudprioriteringen inledningsvis måste vara att se till att vi investerar och växer i sektorer som leder till fossilfrihet – och detta med villkor som fördelar samhällsvinsterna så att löntagare och regioner med vikande arbetsmarknader stärks. 

Vi måste börja så. Om Sverige utifrån våra medel och dagens politiska realiteter ska göra maximalt för att undvika klimatkrisens värsta scenarier behöver vi nyttja tillväxten som den fungerar i dag till omställningens fördel – tjuvkoppla ekonomin i rätt riktning.

Priftis text saknar inte viktiga poänger. Vi kan inte under ännu ett århundrade fästa hela vårt ekonomiska system i utvinning av resurser så som sällsynta metaller.

Samtidigt som vi inledningsvis investerar i infrastruktur och teknikskiften inom energi, produktion och transport – blir fossilfria – måste också likvärdiga landvinningar inom återvinning – som idag är väldigt eftersatt – och energieffektivisering prioriteras. 

Det är ofrånkomligt att vi under det här århundradet måste nå̊ fram till nya mått för ekonomisk utveckling och välstånd. 

Kanske är det här diskussionen mellan klimatkeynesianer och naturskyddskämpar bör inledas, i stället för att respektive sida avslutar sina resonemang där de själva tycker att det passar. 

• Kalle Sundin

  utredare Katalys