Vi färdades över lik. Bokstavligt talat.

Motorleden Kolyma sträcker sig 2 031 kilometer genom Sibiriens inland och byggdes av straffångar.

Hur många som dukade under är omtvistat. Men 1932–1953 avled minst 250 000, kanske upp till en miljon, människor i samband med anläggningsarbetet. Om de lägsta uppskattningarna används innebär det att varje kilometer väg kostade strax över 120 liv.  

På grund av permafrosten bedömdes det mer praktiskt att dumpa de döda direkt i vägbanan än att gräva ordentliga gravar. Därav Kolymas lokala öknamn. Benknotornas väg.

Jag och min fotograf hade besökt pytteorten Ojmjakon för att rapportera om livet i det samhälle som stolt titulerar sig ”världens kallaste by”.

I köldsänkan runt Ojmjakon har den lägsta temperaturen utanför Antarktis uppmätts, minus 71,2 grader. Under vårt besök var det mildare, minus 51. 

Ojmjakon är avlägset på de flesta sätt. Klimatmässigt, geografiskt, politiskt. I september tänder byborna eldar som hålls brinnande till maj. Moskva ligger dubbelt så långt bort som Peking och ingen är rädd att kritisera Putin. 

Bilresan tillbaka till delrepublikens huvudstad Jakutsk skulle ta ett drygt dygn. Vi var trötta av jobb och jetlag men gladdes åt att vi hyrt en minibuss. Nu hade vi varsin hel sätesrad att sträcka ut oss på. 

Jag låg och tittade på det ändlösa vinterlandskapet som passerade utanför fönstret. Formade dunjackan till en huvudkudde. Tog en klunk av vodkan. Kände sömnen komma krypande. Och rycktes ur lugnet av den häftiga inbromsningen.  

Ursäkta, skulle herrarna kunna vara nådiga nog att dela med sig av sätesutrymmet eller ska vi låta barnfamiljen dö?

Vi fick tränga ihop oss när vuxna, barn, en äldre babusjka med sammanbiten blick, koffertar, hockeytrunkar och någon enstaka möbel plötsligt skulle in i minibussen. Jag tror det var några höns med också.

Sällskapets bil hade gått sönder och vår chaufför hade reflexmässigt erbjudit dem lift.

Under ett mindre klädsamt ögonblick var jag kränkt över att inte – i egenskap av betalande kund – ha blivit tillfrågad. Sedan insåg jag hur ytterst irrelevant frågan hade varit. Mobiltäckningen i inlandet var obefintlig. Kylan livsfarlig. Att lämna dem vid vägen hade varit mord. 

”Ursäkta, skulle herrarna kunna vara nådiga nog att dela med sig av sätesutrymmet eller ska vi låta barnfamiljen dö?”

Någon dag senare träffade vi borgmästaren i Jakutsk. Han talade om hur klimatet format den lokala mentaliteten. Att hjälpa din nästa är en livförsäkring, ett socialt kontrakt som skyddar även dig om olyckan är framme. 

Det vidsträckta glesbefolkade landskapet och de långa bistra vintrarna gjorde att valet föll på Sibirien då Sovjetunionen en gång bestämde sig för att bygga världens största utomhusfängelse. 

Samma faktorer har stiftat regionens oskrivna lagar. Som att ingen kör förbi någon nödställd på benknotornas väg.