Sjökapten fast i Suez: ”Kan vara mitt sista meddelande”

Sommaren 2020 hade det Panamaflaggade fraktfartyget MV Kenan Mete lagt till i Suezkanalen. Den turkiska ägarens representant gick i land och återkom aldrig. Rederiet slutade svara på samtal. 

Kvar ombord fanns kapten Vehbi Kara och 25 sjömän från Georgien, Indien, Ryssland, Syrien och Ukraina. Inga av dem hade fått lön de senaste månaderna. Vissa hade inte fått betalt på 1,5 år. 

Nu var de övergivna. Och på grund av hamnens karantänsregler förhindrade att lämna skeppet.  

Sedan det internationella transportfacket ITF engagerat sig i fallet fick besättningen fyra månadslöner genom rederiets försäkringsbolag. Efter förhandlingar med hamnmyndigheterna i egyptiska al-Adabiyah tilläts sjömännen stiga i land, några åt gången. 

Till slut hade alla fast mark under fötterna. Kunde återvända till hemländer och familjer. Alla utom en. Kapten Vehbi Kara var ensam kvar ombord, fångad på sitt fartyg.  

Att oseriösa ägare överger fartyg förekommer regelbundet. När kalkylerna inte går ihop, när kostnaden för utestående löner överstiger värdet på skepp och last, lämnas både båt och besättning åt sitt öde.   

Sedan FN:s arbetsmarknadsorgan ILO och sjöfartsorganet IMO år 2004 inrättade en gemensam databas har över 400 fartyg och närmare 6 000 sjömän registrerats som övergivna. Många fall rapporteras aldrig.    

Men varje fartyg måste alltid ha en ansvarig. Om ägaren flyr faller faller uppgiften på kaptenen. En lokal domstol slog fast att fartyget skulle säljas på exekutiv auktion för att täcka ägarens skulder. Tills så skett satt kapten Vehbi Kara fast. 

Fler än 400 fartyg har övergivits sedan 2004.

”Jag har varit i den egyptiska hamnen al-Adabiyah i 190 dagar. Behandlingen av mig och sjömännen här strider mot mänskliga rättigheter”, skrev kapten Kara den 30 december, i ett mejl som sparats i FN-organens databas. 

Från slutet av januari var Kara ensam på skeppet. Eller åtminstone utan mänskligt sällskap. 

”Det är för många möss ombord”, skrev kaptenen. ”Jag kan inte sova på grund av oljudet de gör på natten. Jag har försökt leva ensam i tolv dagar. I det här skicket är det inte möjligt för en person att bo på det här skeppet.”

MV Kenan Mate är 143 meter lång och har en bruttodräktighet på 8 897 ton. Underhållet är eftersatt. Ensamheten började ta ut sin rätt.

Kapten Karas mejl till hamnmyndigheterna blir allt mer desperata: ”Jag har ett nervöst sammanbrott. Jag har hjärtfel. Jag närmar mig döden varje dag på grund av mina sjukdomar. Jag måste få vård. Jag dör och ber om hjälp.” 

Den 11 februari skriver kaptenen att nödgeneratorn har gett upp: ”För närvarande finns ingen elektricitet ombord ens för att ladda min telefon. Därför kan det här vara mitt sista meddelande.” 

Tre dagar senare: ”Jag upprepar. Det finns ingen el, vatten eller mat ombord.”

Hamnen besvarar aldrig hans mejl. Men bakom kulisserna arbetar flera parter – ITF, Karas hemland Turkiet och flaggstaten Panama – för att kaptenen ska få gå i land. 

Den 14 februari, samma dag som kaptenen skickat sitt sista meddelande, kommer det efterlängtade beskedet. Vehbi Kara får lämna fartyget. 

Men fri är han inte. Kaptenen anvisas boende men får inte lämna hotellet. Han har nu tillbringat över en månad på rummet. 

När Arbetet Global når honom den 23 mars är Vehbi Kara jublande glad. 

– Fartyget går ut på auktion i dag, det är väldigt positivt. Om det säljs direkt så hoppas jag kunna åka hem om 15 dagar.

Kaptenens familj finns i Istanbul. Och det är till den turkiska metropolen han ska så snart MV Kenan Mete har en ny ägare.     

– Jag har inte träffat dem på ett år. Just nu sitter jag och väntar på att få höra något om auktionen. Om fartyget säljs kommer jag att släppas fri, inshalla.