Så straffar vi Britney, Billie och den framgångsrika tonårsflickan

ESSÄ. Efter att i åratal lidit av något som ingen kunde sätta ord på och när hon slutligen förvägras att se sina söner efter att alldeles nyss ha flytt från rehab, vänder Britney Spears in sin bil vid första bästa hårsalong.

Vandrar in och ber en av frisörerna att raka hennes huvud. När frisören tvekar grabbar hon tag i en rakapparat och gör det själv. Genom kameralinsen ser vi en då 26-årig världsstjärnas sammanbrott.

Det har dröjt innan berättelsen om artisten Britney Spears 23 år långa karriär fick sin kritiska genomgång.

De senaste åren har hon kanske främst förknippats med den nästan fanatiska ”Free Britney”-rörelsen som följt henne sedan hennes far tog över förmyndarskapet för artistens liv och finanser.

Free Britney bortförklarades länge som en konspirationsteori med ett obehagligt stort intresse för hennes privatliv.

När dokumentären släpptes skiftades fokus över en natt till den utsatta kvinnan Britney Spears, och den långsamt åtdragna snara hon levt i. 

Men berättelsen om Britney Spears sträcker sig betydligt längre än henne själv, hennes mentala hälsa, eller ens barnstjärnors och unga artisters ständigt tragiska relationer till sina föräldrar (Amy Winehouse, Macaulay Culkin, River Phoenix, Lindsey Lohan, Judy Garland, Drew Barrymore, Michael Jackson). 

Den handlar också om tonårsflickans roll i vår kultur. Om tonårsflickans egen agens, hennes möjligheter att kontrollera sitt eget narrativ, sitt liv, sin kropp.

Hur varje man i Spears närhet nyttjade denna ambivalens och glappet som uppstod mellan bilden av en stark tonårstjej och verkligheten bakom bilden. Eller ja, verkligheten för tonårstjejer överlag. 

Tavi Gevinson, känd för att ha börjat blogga om stil och mode som 12-åring, skriver i The Cut om hur dokumentären speglar hennes egna erfarenheter som tonårsflicka bland betydligt äldre män. 

Både hon och Britney ramades in som coola och starka i sina yrkesroller, men också som ”mogna för sin ålder”.

Britneys dokumentär drivs av hennes fans, av det stöd som från början verkade obehagligt påträngande men som nu är hennes främsta skyddsnät. Eilish refererar inte ens till sin publik som ’fans’, utan jämlikar

Givetvis för att de var kompetenta, men också för att tonårsflickan säljer och normen inte riktigt vet gränserna. ”Jag vet inte om mitt yngre jag kan skilja på kontroll och sexig” skriver Gavinson.

I dokumentären intervjuas The Times Wesley Morris, som påpekar att 13-åringar som såg 16-åriga Britneys första musikvideo Hit Me Baby One More Time identifierade sig med henne. Inte för att hon var sexig (i sin skoluniform, en mycket tydligt kodad fetisch), utan för att hon var cool, tog plats och dominerade sitt utrymme. 

Och det är Framing Britneys tydligaste argument: att Britney Spears tonårsimage var ett uttryck för hennes sexualitet, men om du ifrågasätter hennes agens och kontroll i det uttrycket, är du sexist och misogyn.  

Vad Tavi Gevinson och dokumentären vill understryka är att Britney, likväl som en ung Tavi, aldrig haft kontroll. De var sexualiserade hela tiden, och ingen kunde riktigt bryta förtrollningen. 

Tavi berättar om ett fototillfälle för en modetidning, hon är runt 18. Man ber henne ligga på en säng och puta med munnen – Britney Spears gjorde en liknande när hon var 16 år, för Rolling Stone Magazine. 

Hoppa till 2019 och det då 18-åriga stjärnskottet Billie Eilish konsert i Italien. Backstage innan spelningen verkar Billie lite sliten. Europaturnén har varit tuff mot hennes kropp och psyke. 

Hon går på till sin största hit, Bad Guy. Börjar hoppa frenetiskt, men hinner knappt komma igång innan hon landar fel och faller och stukar foten. Reser sig, men kan inte hålla tillbaks överväldigande känslor av skam, smärta och frustration. 

Den stora, stora artisten blir en ensam liten flicka som vill sjunka genom golvet och försvinna. Till sist, när hon inte lyckas ta sig samman, går hon av scenen, in i pappas famn. 

Sammanbrotten de två kvinnorna emellan överlappar. Men skiljs av oceaner, inte bara i åldern de utspelades, utan i mötet med andra, tid och i kontext.

Att vara 18 år 2019 är något annat än att vara 18 år 2000. 

Och det är nu vi når det moraliska lager vi inte riktigt kommer vidare ifrån. Domen som tonårsflickan aldrig kan undvika.

Rollen hon ständigt måste förhålla sig till. Den vi, men kanske framför allt män, äger. 

Tavi Gevinson skriver: ”Om något, så visar detta hur flickors kroppar och sexualitet är så djupt reglerat av ett system som avskyr kvinnor och fetischerar ungdom, att vi lär oss att reproducera systemet helt av oss själva”. Den misogyna rundgång som kallas Preliminary Materials for a Theory of The Young-Girl.

The Young-Girl förkroppsligar kapitalismen. Ett instrument. Det är genom henne vi köper och säljer. Tusentals billboards vittnar om henne som levande valuta. När hon fnittrar, jobbar hon. ”Förförelse är det nya opiumet för folket”. Att hålla fast vid sin image är det enda The Young-Girl har.

Röster i media vill gärna klumpa ihop den framgångsrika tonårsflickan. ”Tacka vet jag vi som gör riktiga saker, inte lever på vår narcissism.” The Young-Girl måste istället straffas. 

Detta är så hegemoni fungerar; lyft kvinnors arbete till att betyda mest i vår kultur, men straffa henne när hon drar fördel av det.

Tonårsflickan är själva slagfältet där industri och agens möts. Har hon kontroll eller inte? Är tonårstjejen sin egen eller någon annans? Var slutar konsumtion? Var börjar frigörelse? 

Arketypen för vår kultur: She was only 16. Cheerleadern. Carrie, den okontrollerade kvinnligheten. Marie Antoinette. Filmen Cuties. Sälja grej med tjej. 

Hur varje man i Spears närhet nyttjade denna ambivalens och glappet som uppstod mellan bilden av en stark tonårstjej och verkligheten bakom bilden. Eller ja, verkligheten för tonårstjejer överlag

I spelrummet mellan industri och agens, mellan barnet och den sexuella kvinnan, hittar vi Billie Eilish. Med nästan läskig tajming, bara 10 dagar efter Framing Britney Spears, utkom dokumentären The World’s A Little Blurry. 

Men här ser vi också Eilish motstånd mot The Young-Girl. I en sekvens i filmen hamnar hon, då 17, i en hätsk debatt om droger, något hon är starkt emot. En skivbolagskvinna frågar, ”men tänk om du tar droger när du blir äldre och framstår som en hycklare?” 

Eilish svarar att det såklart är en poäng. Ideal kan skifta.

Eilishs mamma vänder sig mot sin dotter och säger: ”Varför är dina föräldrar med dig överallt tror du? Du har en hel armé av människor som försöker hjälpa dig att inte förstöra ditt liv som så många i dina skor gjort före dig.” 

Dialogskiftet säger svart på vitt vad Britney aldrig fick formulera. Lyckas nästan ta på systemet Tavi Gevinson beskrev. ”Du är en Young-Girl, så hur ska du navigera nu?”

Huruvida det kommer skita sig för Billie Eilish som det gjorde för Britney Spears verkar underförstått vara inte ett om, utan ett när. 

Carl Wilson pekar i tidningen Slate på att dokumentären drivs av en ständig men outtalad fråga: Kommer Billie Eilish vara ok i framtiden? Är hon vuxen eller flicka? Kommer hon att hatas nu eller sen? 

Men Eilish har, kanske på grund av enormt familjestöd och kreativ uppmuntran, haft tillgång till långt fler alternativ av uttryck än andra före henne. 

Hon visar sitt skissblock fullt av monster, dikter, könsorgan och mardrömmar.

Bär en oversizad garderob som döljer hennes kropp och vägrar sexualisering. Hennes sångtexter tar upp hur tonåringar faktiskt tänker; lillgammalt, filosofiskt, spretigt, mörkt. Hon har en spindel som husdjur. 

Hon skaffar en pojkvän, men hennes narrativ uppehåller sig aldrig kring huruvida Billie Eilish är oskuld eller inte. För Britney Spears och hennes relation till Justin Timberlake var det navet i deras offentlighet. 

När förhållandet tog slut användes återigen Spears sexualitet emot henne. Timberlake fiskade tuff-poäng genom att komma ut med att de minsann visst hade haft sex, sedan släppte han en musikvideo med Britney som bitchen i dramat. 

Filmerna om Britney Spears och Billie Eilish är spegelbilder av varandra. Britneys sammanbrott efter alltför långvarig performativ kontroll, ekar i Billies sammanbrott när hon inte får som hon vill och när hennes starka känslor tar överhanden. 

Båda uttrycker en tonårings naivitet mitt i all kontroll och vuxenhet.

Men Billie tappar också kontrollen, inte för att det läcker ut i långvarig undertryckt ångest, utan för att hon är, ja, tonåring. 

Tonårsflickan är själva slagfältet där industri och agens möts. Har hon kontroll eller inte? Är tonårstjejen sin egen eller någon annans? Var slutar konsumtion? Var börjar frigörelse?

När hon efter en spelning försöker få tag på sin flaxige pojkvän och samtalet bryts slänger hon sin mobiltelefon i golvet och riktigt surar. När hon går igenom gamla anteckningar och visar upp sina skakiga självmordstankar. 

Hon nämnder i förbifarten sin tourettes, som gör att hennes huvud rycker till och hon biter ihop käkarna.

Kanske var Britneys rakade skalle inte bara ett sammanbrott, utan ett uppror – om än desperat.

Och i steget från henne, via Tavi till Billie, har skiftet skett från en tonårsflicka till synes i kontroll, till en tonårsflicka som vägrar spektakel och storögt stirrande. 

Britneys dokumentär drivs av hennes fans, av det stöd som från början verkade obehagligt påträngande men som nu är hennes främsta skyddsnät. Eilish refererar inte ens till sin publik som ”fans”, utan som jämlikar.

Hon antyder också vid flera tillfällen att saker kanske inte slutar väl. Och när hon gör det, börjar hon också problematisera The Young-Girl.

Planerar inte i förväg utan ställer frågan tillbaka till oss; har något hänt med tonårsflickan? 

Det är naivt att påstå att pressen fortfarande inte är enorm på tonårsflickor i rampljuset. Men det är också cyniskt att påstå att de sociala rörelser som uppmärksammat vår ständiga bestraffning av henne inte förändrat något alls. 

Illusionen bryts när hon själv förstår att hon inte är produkten, utan drivkraften. 

Länge leve The Young-Girl.