Med massiva stöd vill regeringen göra det möjligt för företag att övervintra coronapandemin.

På så sätt räddas både företag och arbetstillfällen.

Det är klassisk socialdemokratisk politik, att öka stödet i kristider och minska stödet när ekonomin tar fart.

Borgerlig ekonomisk politik går istället ut på att leda en aldrig sinande ström av pengar från skattebetalarna till företagsägare och högavlönade. Några tydliga exempel är ständigt sänkta arbetsgivaravgifter och ständigt höjda rut- och rotbidrag.

Trots detta har statens ekonomi gått bra under finansminister Magdalena Andersson.

Nu, på grund av pandemin, har dock utgifterna ökat kraftigt. LO-ekonomerna har beräknat att underskottet i statens budget blir omkring 3 procent under 2020 och 2021.

Det leder till att statsskulden ökar från knappt 36 procent 2019 till cirka 41 procent av bruttonationalprodukten, BNP.

Vilket är pyttelitet när det gäller statsskulder.

Med tanke på att EU:s gräns för rekommenderad statsskuld går vid 60 procent av BNP, och med tanke på att internationellt ledande ekonomer har mycket svårt att hitta några nackdelar för ett lands ekonomi ens om statsskulden ökar till 100 procent av BNP (allt beror på vad man använder pengarna till), så är det alltså ingen ko på isen.

Det kan däremot halka ut många kor på isen beroende på vad som händer efter pandemin.

Det största hotet är om sparivrarna får gehör för sin kontraproduktiva linje om att Sverige måste spara.

Sverige har i dag en irrationell lag som säger att statens budget ska gå med en tredjedels procent i överskott över en konjunkturcykel.

Det är en kvarleva från svunna tider som nu endast är en stoppkloss för kampen mot arbetslöshet och för bra ekonomi.

Efter pandemin måste Sverige fortsätta en expansiv ekonomisk politik.

Vi kan förvänta oss en motreaktion från borgerligt håll och nyligen varnade LO-ekonomen Åsa-Pia Järliden Bergström för att återgå till den tidigare ekonomiska politiken. 

Det självklara för såväl LO-anslutna som för Sveriges ekonomi är att avsätta det som krävs för att rädda arbetstillfällen och välfärd.

I längden kommer då tillväxten att öka, arbetslösheten att sjunka och statsskulden ändå att plana ut på en internationellt låg nivå.