Pandemin blir en ursäkt för chefen att övervaka dig

Jag beställer sushi från en kedja hemma i Argentinas huvudstad Buenos Aires. Överst i papperspåsen ligger en lapp med rubriken: ”Vi vill att du ska känna dig trygg.” 

Sushikedjan skriver att den följer alla rekommendationer för att förebygga spridning av covid-19, och tillägger:

”Vi vill informera dig om att Lidia Sanchez* som har lagat din beställning är fullt frisk, med en kroppstemperatur på 35,7 grader. Smaklig måltid!”   

Lappen hamnar i en hög i köket, men jag kan inte glömma den. 

Varför har jag den här uppgiften om Lidia Sanchez? 

Hur är det för henne att ha gått från anonym kock till garant för smittfrihet?

Har hon haft något val?

Och framför allt: Hur vanligt är det här?

Jag börjar googla ”övervakning av arbetare covid-19” och hittar mängder av exempel från hela världen.

I en rapport från den välrenommerade amerikanska rättighetsorganisationen Public Citizen finns många samlade: Hamnarbetare i Belgien, fordonsmontörer i Tyskland och vårdbiträden i Texas bär armband som piper om de går för nära varandra.

Kameror, sensorer och värmekameror övervakar avstånd och kroppstemperatur på lager, kontor och restauranger runtom i världen. Interaktioner mellan de anställda spåras och sparas.

I en app som används av flera multinationella företag samtycker den anställda till att de hälsouppgifter som rapporteras in samkörs med mobilens användardata och geolokalisering, och att resultat från covidtest går direkt till arbetsgivaren som sedan kan dela dem vidare.

Jag ringer upp rapportförfattaren Burcu Kilic, jurist och chef för Public Citizens program för digitala rättigheter.

– Vi trodde inte att vi skulle hitta så här mycket när vi började i juli 2020, men sedan vi släppte rapporten har det här fortsatt växa. Techföretagen ser möjligheter. Arbetsgivarna vill göra allt de kan för att förebygga smittspridning. Och så byggs övervakningen ut, utan att någon ifrågasätter om den ens fyller någon funktion, säger Burcu Kilic.

Hon tar som exempel att symtomfria smittbärare inte upptäcks genom feberkontroller.

De digitala armbanden ser hon som ett oproportionerligt ingrepp för att hålla avstånd då man istället kan skylta eller möblera om.

– För arbetarna är det ofta i teorin frivilligt att låta sig övervakas, men obligatoriskt i praktiken. De kan inte säga nej på grund av maktobalansen gentemot arbetsgivaren men de kan inte heller överblicka konsekvenserna av att säga ja.

I regel vet de inte hur länge datan sparas, vilka som har tillgång till den, hur den kan användas i framtiden. En uppgift som kan tyckas harmlös kan tillsammans med annan data om personen ge en mycket mer detaljerad bild än hen kan föreställa sig. 

– Vi har redan sett att när olika typer av övervakning väl införts så försvinner den inte. När datan är insamlad används den, och arbetsgivare som betalat för appar, sensorer och armband kommer att försöka använda dem till att höja produktiviteten, säger Burcu Kilic.

I Europa finns visst skydd via EU:s dataskyddsförordning GDPR, men först när uppgifterna sparas. I USA är både arbetsrätten och dataskyddet svagare. På många andra håll är det obefintligt.  

---

I januari kom det fram att Singapores statliga kontaktspårningsapp, som är obligatorisk för migrantarbetare och som aldrig skulle användas till något annat än smittspårning av covid-19, släpper data till polisen.

Även i Ryssland ska migrantarbetare tvingas använda en sådan app, som utöver hälsodata och geolokalisering sparar biometrisk data, eventuell brottshistorik och ett “socialt betyg”.

Kommunala renhållningsarbetare i Indien har varken handskar eller munskydd men måste bära digitala armband med mikrofon och kamera. De följs av sina chefer i realtid och armbanden piper om de går för nära varandra.

Landets statliga app för spårning av covid-19 skulle först vara obligatorisk för alla arbetare som har mobil, men efter skandaler runt integriteten och datasäkerheten fick de som ville lämna den. Taxichaufförer och varubud måste fortfarande ha den.

– Appen ska öka säkerheten, men inte för oss, säger Shaik Salauddin, ordförande för taxifacket i delstaten Talangana och generalsekreterare i det nationella facket för app-förare som jag får kontakt med via Twitter. 

– Passagerarna vet att vi har gjort hälsodeklaration och blir smittspårade, men eftersom de flesta av dem inte har appen vet vi inget om dem. Vi tvingas även att köra in i de zoner som ska vara helt isolerade på grund av hög smittspridning. Om vi ställer in körningarna får vi sänkt betyg och därmed sänkta inkomster.

Jag väntar mig inte att det här ens ska vara någon grej i Sverige, men mejlar LO för en koll. Juristen Sofie Rehnström svarar snabbt: ”Ämnet är extremt viktigt för oss fackliga men även för oss som medborgare.”

På telefon säger hon:

– Det här har varit ett långsamt växande problem de senaste 15 åren. Det har blivit extremt billigt att övervaka anställda i realtid med GPS i bilar, kameror med ljudupptagning och på alla möjliga sätt, och därför har arbetsgivarna börjat göra det. Rättsligt är det i stort sett oreglerat. De offentliganställda har skydd genom grundlagen mot kroppsliga ingripanden, men de privatanställdas skydd är sämre.

Varför är det här ett problem?

– Det är ovärdigt. Som anställd är jag ingen slav. Arbetsgivaren äger mig inte som individ, utan jag utför ett arbete. När jag vet att jag är kontrollerad hela tiden ökar arbetsgivarens maktövertag. Människor blir räddare.

Hon rekommenderar den som blir övervakad på jobbet att kontakta sitt fack och diskutera om integritetsintrången är rimliga i förhållande till syftet. Facket bör kontrollera med arbetsgivaren hur datan sparas och vad den används till.

– GDPR är ganska sträng men jag tror det är vanligt att spara data utan att tänka på att det finns mycket regler för det. De anställdas integritet ska respekteras och överskottsinformation får inte användas till annat än det uttalade syftet. 

I mars 2020 ville stålverket Outokumpu i Avesta ta tempen på externa chaufförer – inte deras egna anställda – för att de skulle få lämna gods där. Uppgifterna skulle sparas i ett formulär ihop med en hälsodeklaration.

Transport krävde att testerna skulle stoppas och två åkerier slutade köra till företaget. Ett åkeri fortsatte köra i samförstånd med den lokala Transportklubben, vars medlemmar samtycker till temperaturmätningarna. Det berättar det regionala skyddsombudet Joakim Hejenstedt för Arbetet Global.

Generellt under pandemin har fackets fokus legat på den ökade risken för smitta, inte på integritetsintrång. 

– Det kan förstås ha hänt i flera fall, bara att de anställda har tyckt att det är okej, säger Sofie Rehnström. 

För att eventuella brott mot GDPR ska kunna prövas måste en individ eller facket väcka talan.

---

Övervakningen av arbetares hälsa varken börjar eller slutar med covid-19. För hundra år sedan kunde anställda hos biltillverkaren Ford delta i ett frivilligt bonusprogram om de förband sig att leva renligt och hälsosamt.

Företaget skickade hem oanmälda inspektörer till dem och delade ut broschyrer med bildexempel på bra och dåliga hem, barn och tänder.

I dag vill allt fler arbetsgivare inte bara mäta hur sjuka deras anställda är, utan också hur friska.

En mängd företag har under de senaste åren börjat sälja digitala friskvårdslösningar där de anställda uppmanas att äta nyttigt och träna och där både aktiviteter och resultat i form av puls, blodtryck, vikt och annat lagras.

Under bygget av världsutställningen i Dubai 2020 blev 5 500 byggnadsarbetare övervakade dygnet runt med digitala armband. Deras ansträngning, stress, sömn och återhämtning följdes och de fick förebyggande insatser för att undvika sjukdom eller skador.

En armbandsapp som det kaliforniska mjukvaruföretaget Klue erbjuder arbetsgivare har en sensor som känner av hur mycket och hur du äter och dricker, och ger taktila signaler direkt mot handleden som ska styra dig till nyttigare alternativ.

Stress, ilska och oro hos de anställda läses av via trådlösa sensorer i hjälmarna och analyseras av artificiell intelligens på fabriker och statliga företag i Kina.

De som behöver vila uppmanas att sträcka på benen eller gå hem. Bara på staden Hangzhous elkraftverk har teknologin ökat vinsterna med 315 miljoner dollar sedan 2014, säger en av verkets chefer till tidningen South China Morning Post.

Marknadsanalysföretaget ABI Research spådde för ett par år sedan att 44 miljoner kroppsnära enheter skulle användas i friskvårdsprogram runtom i världen i år. 

Allt detta väcker nya konflikter om hur datan ska hanteras. Får arbetsgivaren analysera den i jakt på sådant den anställda valt att hemlighålla, eller kanske inte ens själv känner till: Kroniska sjukdomar, missbruk, graviditeter? Dela den med andra arbetsgivare? Sälja den till försäkringsbolag? Och hur frivilligt är alltihop, egentligen?

– Man kan förstås se det här som positivt för de anställdas hälsa, men i ett samhällsperspektiv leder det till en tillvänjning och acceptans av övervakning. Det blir normalt att arbetsgivaren penetrerar din kropp, säger Ivan Manokha, som driver ett forskningsprojekt vid Oxforduniversitetet om just övervakning på arbetet.

I krislägen som efter terrorattacker eller, ja, under pandemier, blir människor än mer villiga att kompromissa med sin integritet. Men integriteten, säger Ivan Manokha, är en utgångspunkt för att kunna utöva andra grundläggande rättigheter.

– Om övervakningen släpps fri underminerar den det som den skulle skydda: Samhället, oss. Utan integritet riskerar vi i förlängningen åsiktsfriheten och rätten till organisering. Det blir svårt att arbeta fackligt om arbetsgivaren kan förutse nästa steg. För att vi ska kunna utöva rättigheter som vi tar för givna måste övervakningen av oss begränsas.

Tekniken är inte god eller ond utan neutral, men utvecklas snabbt i en osäker tid med krympande ekonomier och stigande arbetslöshet.

– Facken vill rädda jobb och som individ tar man en stor risk om man säger nej. Kontexten är inte gynnsam för motstånd.

---

Ingen på sushirestaurangen protesterade när en chef kom och sade att kedjan skulle börja ta tempen på alla i köket i början, mitten och slutet av skiftet, och skicka uppgiften till kunderna. Det berättar Lucas, en sushikock på samma kedja som jag får tag på via kontakter. 

Kökspersonalen blev inte ombedd att skriva under något samtyckesavtal. Ingen ifrågasatte eller protesterade.

– Folk är inte särskilt konfrontativa och vi har ingen fackklubb. I restaurangbranschen kan man få sparken om man är fackligt aktiv, säger Lucas.

Det gör honom inget att hans namn och temperatur sprids, även om han tycker lapparna är meningslösa i och med att andra rör vid påsen med maten efter honom. 

– Det är svåra tider med många som blir arbetslösa. Om mina kunder känner sig trygga så fortsätter de köpa min sushi, och då kan jag fortsätta ställa mat på bordet hemma.

*Lidia Sanchez och Lucas är påhittade namn för att bevara sushikockarnas anonymitet.