Tankesmedjan Katalys har samlat rapporter från de senaste åren i en bok på drygt 700 tätt skrivna sidor. Titeln är ”Klass i Sverige”.

Jag fick boken i fredags och, jag erkänner, jag har ännu inte hunnit läsa hela. Bara de ännu tätare skrivna noterna skulle ta sin rundliga tid att gå igenom.

Men det är lätt att hitta belägg för det kvarvarande och i många fall förstärkta klassamhället i Sverige.

Inkomstskillnaderna har under senare år ökat mest i Sverige av alla OECD-länder. Den rikaste procentens andel av all samlad förmögenhet har fördubblats sedan 1980.

På tjugo år har skatteuttaget på årsbasis minskat med motsvarande 300 miljarder. Det innebär att staten under de kommande tjugo åren mister en summa som motsvarar mer än dagens totala helårs-BNP.

Det är skattesänkningar som främst har gynnat höginkomsttagare samtidigt som välfärden har skurits ned för majoriteten av svenska folket.

Som LO-ekonomerna tidigare har visat motsvarade bara slopandet av värnskatten, ett krav från Liberalerna för att skriva under Januariavtalet, att skatten för Sveriges högsta ekonomiska elit per person sänktes med 67 000 kronor – i månaden.

Så visst lever vi återigen i ett växande klassamhälle. Det är dock främst de tio procent rikaste som dragit ifrån samtidigt som gruppen allra mest utsatta har växt genom sms-anställningar och urholkad välfärd.

Detta medan större delen av befolkningen ofta stått och stampat – så länge de inte blivit arbetslösa eller sjuka.

Att utvecklingen hindrats från att bli ännu värre får vi tacka de delar av samhället som trots nyliberalismens tryck lyckats stå emot en alltför stor försämring.

Och här har facken en särställning.

Medan välfärdssamhället har urholkats genom att transfereringarna har skurits ned i takt med skattesänkningarna så har lönerna kunnat hållas uppe.

Än så länge har facken i Sverige och övriga Norden lyckats hålla en tillräckligt hög anslutningsgrad och därmed styrka för att kunna hålla emot den relativa lönesänkning som vi sett i stort sett alla övriga europeiska länder.

Boken Klass i Sverige pekar dock på den sjunkande anslutningsgraden som drabbat visa sektorer, främst handel och privat service.

Att hålla uppe den fackliga anslutningsgraden och att öka anslutningsgraden inom det som nu går under namnet ”gig-ekonomin” får ses som arbetarklassens kvarvarande styrka, samtidigt som det politiska trycket för säkra en grundläggande och rättvis välfärd måste öka.

Att ge ut en tegelsten av sällan skådat format om klassamhället Sverige är naturligtvis ett sätt att påverka den politiska debatten och nå ut i media på ett sätt som var och en av de ingående rapport haft svårt att göra.

Så vad skriver då Klass i Sverige om det medialandskap de vill påverka?

I kapitlet om arbetarklass i svensk media, skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt och först publicerat 2018, framgår naturligtvis att det trams som dagens radikalhöger och sverigedemokrater ständigt påstår, att arbetarklassens företrädare och arbetarklassens fackföreningar styr samhällsdebatten, saknar all grund.

År 2015 hade mediabevakningen förskjutits så långt bort från arbetarklassen att 70 procent av det som skrevs hade ett medelklassperspektiv och 19 procent hade maktelitens perspektiv.

Kvar till den dryga hälft som fortfarande tillhör arbetarklassen finns endast 11 procent av all mediabevakning. När det gäller nyheter i svensk television förekommer arbetare endast i 4 procent av inslagen.

Det här var en förskjutning i media som jag själv skrev om när den uppmärksammades i slutet av 1990-talet.

Då med fokus på den allt hårdare politiska styrningen av borgerlig media som tydligt genomförts under decenniet.

Redan då var styrningen tydlig. En organisation som försökt få gehör för skatteuttagens nödvändighet för allmän välfärd såg sig tvingade att annonsera till stöd för skattefinansierad välfärd för att över huvud taget nå ut med sitt budskap.

Annonsen stoppades av DN:s dåvarande chefredaktör.

I dag ser vi att detta allt starkare osynliggörande av arbetarklassen i media har varit en medveten strategi för att forma ett nytt politiskt medialandskap.

Författarna till kapitlet anger visserligen att en av orsakerna också kan vara att lejonparten av svenska journalister själva är sprungna ur medelklass, även om de också pekar ut ägarförhållandena som en klar grund för vinklingen.

Arbetarrörelsens tidigare ägarinflytande i svensk media har ju, som bekant, gått en extrem kräftgång tillmötes alltsedan A-pressens konkurs 1992.

Oavsett journalisternas klassursprung ska vi dock inte underskatta inflytandet av den rena politiska styrningen som på 1980-talet initierades av Svenska Arbetsgivareföreningen i syfte att privatisera vår gemensamma välfärd och sänka skatterna.

En taktik som har varit mycket lyckad.

Särskilt många artiklar om boken Klass i Sverige lär det därför inte bli utanför arbetarrörelsens egna kvarvarande medier.

Konservativa och liberala tidningarna skriver hellre om Ayn Rand.