Pressad opposition i Algeriet vädjar om stöd
Repressionen i Algeriet är stenhård. Men misstron mot den politiska regimen är så stark att demonstrationerna kommer att återupptas så snart pandemin är över. Det säger fackledaren Rachid Malaoui, som också efterlyser ett starkare internationellt stöd.
I januari i år är minst ett 90-tal oppositionella fängslade i Algeriet, därav flera fackligt aktiva.
Uppgiften kommer från stödgruppen för Khaled Drareni. Den 41-åriga journalisten, korrespondent för TV 5 Monde och representant för Reportrar utan gränser arresterades i mars i förra året.
I september dömde en appellationsdomstol honom till två års fängelse.
Hakim Addad, som ingår i stödgruppen, säger att Khaled Drareni har blivit en symbol för oppositionen mot regimen, även om han bara har utfört sitt arbete som journalist.
– Alla politiska fångar är förstås lika viktiga. Men tack vare Khaled Drareni har människor i andra länder varit informerade om läget. Det är därför som regeringen försöker statuera ett exempel genom att döma honom hårt, säger han.
Hakim Addad är aktivist sedan i början av 1990-talet då han bildade ungdomsorganisationen RAJ.
I dag är han en av flera röster i motståndsrörelsen Hirak, som började sina fredliga demonstrationer i februari 2019.
Hakim Addad satt själv i fängelse under tre månader förra vintern, och stod fram tills årsskiftet under juridisk kontroll, vilket betyder att han inte kunde röra sig fritt, och var tvungen att stämpla hos en domare varje vecka.
Nu väntar två nya rättegångar där han är anklagad för ”angrepp mot staten”, och för att ha ”uppmanat till demonstrationer och folksamlingar”.
– Det är samma lagar som används mot alla oppositionella. Men anklagelserna är vaga. Ingen av oss har begått något brott. Alla vet att det handlar om att skrämma oss till tystnad, säger Hakim Addad.
Men han tror inte att regimen kommer att lyckas.
– Hirak har skapat en ny generation av aktivister, unga personer som tidigare inte var särskilt intresserade av politik. Nu när vi inte kan demonstrera på grund av Coronaviruset, fortsätter de att träffas via Zoom, och att kritisera regimen via sociala medier.
Hakim Addad säger att det är demonstranterna själva som beslutade att pausa sina regelbundna marscher under pandemin.
Han är övertygad om att demonstrationerna kommer att återupptas så snart hälsokrisen är över.
Samma sak säger Rachid Malaoui, ordförande både i Snapap, som organiserar offentliganställda tjänstemän, och för konfederationen CGATA, som är politiskt oberoende.
– Till skillnad mot UGTA, som alltid har stött den sittande regimen, påstår han.
UGTA är den äldsta fackliga centralorganisationen i Algeriet, som tidigare hade starka band till partiet Nationella befrielsefronten, FLN.
I dag dominerar UGTA inom den privata sektorn, och har en särställning som samarbetspartner för regeringen.
Sedan i början av 1990-talet, när en ny grundlag tillät facklig och politisk pluralitet, har ett 60-tal politiskt oberoende fack bildats framförallt inom den offentliga sektorn.
Att de sistnämnda arbetar i motvind är inte nytt. De har svårt för att få en officiell status, får inte stöd av staten, och åsidosätts vid förhandlingar.
Men Rachid Malaoui säger att situationen har hårdnat märkbart under det senaste året, när fackligt aktiva har hotats och arresterats. Snapaps huvudkontor i Alger har stängts flera gånger.
Han beskriver stämningen i landet som alltmer explosiv.
– Fyra miljoner personer har förlorat sina jobb under pandemin, samtidigt som priserna har stigit på grund av att valutan har devalverats. Och här finns varken en fungerande a-kassa, eller socialbidrag som stöttar invånarna.
Regimen har ett svagt stöd hos befolkningen.
Trots detta tror han att Hirak kommer att fortsätta att agera fredligt.
– Det är vårt bästa vapen mot en våldsam regim.
Flera internationella organisationer och institutioner, bland andra EU-parlamentet, har under de senaste månaderna reagerat och kritiserat den algeriska regeringen för att inte respektera de mänskliga rättigheterna.
Men Rachid Malaoui önskar att även facken i andra länder tydligare visade sitt stöd på olika sätt.
– Vi väntar på att de europeiska facken ska agera. Vi är isolerade och känner oss ensamma.
Anna Trenning-Himmelsbach, frilansjournalist Frankrike
Algeriet och facket
Algeriet är Afrikas största land till ytan, och har cirka 43 miljoner invånare. Landet blev självständigt från Frankrike 1962. Officiellt är Algeriet en demokrati, där både presidenten och delar av parlamentet utses genom folkliga val.
Ekonomin domineras av petroleumindustrin.
Det finns ett 60-tal fackförbund i landet. Det äldsta UGTA bildades 1956. 1986 kapade UGTA officiellt banden till regeringspartiet, Nationella Befrielsefronten, FLN, men är fortfarande den enda officiellt erkända fackliga centralorganisationen. UGTA är medlem i världsfacket Ituc. Sedan 1990-talet har ett stort antal oberoende fackförbund bildats, framförallt inom den offentliga sektorn. Ett av de större är Snapap.
Sedan i december 2019 är Abdelmadjid Tebboune, medlem i FLN, president. Han var tidigare premiärminister under Abdelaziz Bouteflika, som var president mellan 1999 och april 2019 då han avgick efter stora demonstrationer. Abdelmadjid Tebboune vårdades i Tyskland för Covid både under två månader under hösten 2020, och under januari i år.
Hirak
Hirak som betyder ”rörelse” uppstod spontant i februari 2019, när algeriska invånare började demonstrerade i protest mot att Abdelaziz Bouteflika hade meddelat att han skulle kandidera för ett femte presidentmandat.
Protesterna ledde till att presidenten avgick i april 2019, och ersattes av en tillfällig statschef. Men demonstranterna fortsatte med nya krav på regimens avgång. I december 2019 valdes Abdelmadjid Tebboune till ny president. Men valdeltagandet var lågt och han betraktas inte som legitim av Hirak. De fredliga och manstarka demonstrationerna, ägde rum två gånger i veckan ända fram tills i början av pandemin våren 2020.
Hirak består både av enskilda personer, och av en rad oppositionella grupper med vitt skilda intressen. Men enligt Hakim Addad har samtliga ett gemensamt mål:
I dag styrs Algeriet av några klaner, av armén, och inflytelserika affärsmän. Alla medlemmar i Hirak vill att Algeriet ska bli en demokratisk rättsstat, där yttrandefriheten och andra mänskliga rättigheter respekteras.