Tiden rinner ut för Indonesiens fackföreningar

Protesterna mot Indonesiens kontroversiella reform av arbetsrätten inleddes i januari 2020.

Sedan dess har fackliga aktivister tårgasats av polisen i samband med landsomfattande demonstrationer, hotas med fängelse för att ha förolämpat den indonesiska regeringen och i praktiken utestängts från inflytande av landets parlament och president Joko Widodo.  

Och 2021 ser inte ut att bli mycket bättre för denna vanligtvis mäktiga rörelse, som har potential att lamslå huvudstaden Jakarta genom att mobilisera hundratusentals anhängare för att marschera längs metropolens stora trafikleder. 

Trots häftigt motstånd från facken och villrådighet från en del parlamentariker drev landets ledning i oktober igenom vad som kallas ”samlingslagen för jobbskapande”, som Widodo sedan undertecknade i början november.

Enligt president Widodo rensar lagen upp bland krångliga regler och gör det billigare att anställa, vilket ska öka investeringsviljan i Sydostasiens största ekonomi. Något som anses särskilt viktigt under den period av negativ tillväxt som följt på pandemin. 

Den nya lagen kommer bland annat att påverka avgångsvederlag, arbetstid och minimilöner, vilka samtliga är känsliga frågor för arbetstagare och indonesiska familjer med låg inkomst. 

Den tidigare snickaren Widodo, vars presidentskap fokuserat på inrikespolitiken, har vunnit två val på löften om att öppna upp ekonomin och skapa arbetstillfällen genom enorma infrastrukturprojekt – vilket kräver ökade inhemska och utländska investeringar.

Hans beslutsamhet påverkades inte av fackföreningarnas protester eller av de mest omfattande upplopp Indonesien skådat under många år.    

– Varför behöver vi en lag för jobbskapande? För det första växer arbetskraften, ungdomarna som ska in på arbetsmarknaden, med 2,9 miljoner människor varje år, sade Widodo till journalister i samband med att han signerade lagen.

– Under pandemin har runt 6,9 miljoner jobb gått förlorade, fortsatte presidenten.

Widodo föddes i en slum i Surakarta och är Indonesiens förste president som inte har rötter i den politiska eller militära eliten.

Efter högre utbildning inom skogsbruk drev han ett framgångsrikt möbelföretag och briljerar ofta med sitt ekonomiska kunnande. 

Presidentens uttalande mål är att Indonesien ska klättra till topp 40 i Världsbankens index över länder där det är lättast att göra affärer.

Senast rankades landet på plats 73, långt bakom sydostasiatiska grannar som Malaysia, Thailand och Singapore. Indonesien kom först på plats 140 av 190 länder rankat utifrån hur lätt det är att starta ett företag.  

Men presidentens argument biter inte på landets mäktiga centralorganisationer och fackföreningar, som har överklagat samlingslagen till konstitutionsdomstolen med motiveringen att den strider mot tidigare arbetslagstiftning från 2003. 

Nining Elitos, ordförande för centralorganisationen Kasbi, menar dessutom att det är en myt att det skulle vara dyrt att anställa. 

– Ersättningen i Indonesien är väldigt låg. För det mesta ligger lönen under tre miljoner rupier per månad, och ibland så lågt som 1,5 eller en miljoner rupier. Det är ett under att de överlever, säger hon.

En miljon rupier motsvarar knappt 600 svenska kronor. 

Trots att Widodos styrande koalition har nästan tre fjärdedelar av mandaten så har Indonesiens fackföreningar stort politiskt inflytande över parlamentet.

Många parlamentariker stöttade samlingslagen redan när den först lades fram i januari 2020 men det fanns också en rädsla för att stöta sig med väljarna.

Den offentliga debatten om lagen började inte på allvar förrän i april, efter att facken börjat varna för konsekvenserna.   

Frustrationen kulminerade i oktober 2020 och i flera av det vidsträckta Indonesiens regioner drabbade fackliga aktivister samman med polis.  

– Samlingslagen kommer att leda till avskaffade minimilöner, avskaffade avgångsvederlag, ökad inhyrning av personal och informellt arbete, tillåta outbildade utlänningar att komma in, slopa social trygghet och avskaffa straffen för arbetsgivare som inte respekterar arbetstagarnas rättigheter, sammanfattar Said Iqbal, ordförande för centralorganisationen KSPI.   

Vissa analytiker menar dock att arbetsrättslagstiftningen från 2003 är i desperat behov av en översyn och att alla skulle gynnas om Indonesiens tröga ekonomi kan smörjas.

Lagen från 2003 garanterar exempelvis indonesiska arbetare avgångsvederlag i internationell toppklass och ett mycket starkt skydd mot uppsägningar – på bekostnad av och till frustration för såväl indonesiska som utländska företag.

Dessutom pekar bedömare på att lagen berör mer än bara arbetsmarknaden. 

– Jag tycker att den nya lagen innehåller många bra reformer som hamnat i skymundan på grund av den klumpiga hanteringen av arbetsrättsfrågorna. Vi kommer inte att se alla fördelar förrän situationen återgår till mer normala förhållanden, säger James Castle, styrelseledamot i den amerikanska handelskammaren för Indonesien, AmCham, och företagskonsult på Jakartabaserade CastleAsia. 

– Den har öppnat upp flera sektorer. Och australiska Monash University har meddelat att det ska öppna ett campus i utkanten av Jakarta, det är ett väldigt stort genombrott i utbildningssektorn.

– Genom att rensa bland motstridiga regler kommer lagen också att öka regelefterlevnaden, minska korruptionen och göra det lättare att bedriva verksamhet i det här landet. Det kommer också, i slutänden, att attrahera fler investerare. Lagen är inte ett magiskt piller som botar alla problem, men den är ett stort steg framåt.   

Fackliga företrädare frågar sig dock vilka detta stora steg är tänkt att gynna. 

– Med tanke på pandemin finns inga garantier för att regeringen kommer lyckas skapa jobb för befolkningen, säger Timbul Siregar, generalsekreterare för centralorganisationen Opsi. 

– Kanske att lagen ser bra ut på papper, men den är inte optimal för arbetarna. Kanske att det blir bättre om tre år, men under 2021 och 2022 kommer det inte att vara positivt för arbetstagarna. Frågan är vem presidenten bryr sig om, utländska investerare eller arbetarna? 

Timbul Siregar hävdar också, inte utan viss bitterhet, att regeringen aldrig konsulterade centralorganisationerna innan samlingslagen utarbetades och överlämnades till parlamentet. 

– Regeringen säger alltid att ”vi kommer att fortsätta prata med fackföreningarna”, men i själva verket diskuterade regeringen aldrig lagen med oss. De diskuterade bara med arbetsgivarorganisationerna, säger han.

Varken bitterheten, eller protesterna, förväntas upphöra för att lagen nu är på plats.

– Vi mobiliserar anställda, lantbrukare, alla arbetare för att fortsätta pressa regeringen. Det kommer att bli mer diskussioner och förmodligen fler demonstrationer, säger Nining Elitos från centralorganisationen Kasbi.  

Regeringen måste få direktiv för hur lagen ska implementeras godkända av parlamentet. Dessa förväntas läggas fram i februari och där har facken en möjlighet att sätta press.

Dessutom återstår prövningen i konstitutionsdomstolen. 

Men den fajten kan redan ha riggats, säger Kevin O’Rourke, Indonesienkännare och grundare till nyhetsbrevet Reformasi. 

Han påpekar att regeringen, strax innan samlingslagen klubbades, drev igenom en lag som förlängde domarnas mandatperioder. 

– Tidpunkten för och detaljerna i den nya lagen om konstitutionsdomstolen väcker misstankar om att den är en gentjänst, för ett framtida juridiskt klartecken för samlingslagen, säger han.