Expolis försöker få kolleger i Belarus att byta sida

Det är en solig septemberdag i Minsk. Några bredaxlade, maskerade män i gröna uniformer närmar sig en grupp demonstrerande kvinnor.

Kvinnorna är en del av upproret mot Belarus president Aleksandr Lukasjenko, som uppstod efter det omstridda valet i augusti. De gröna männen bär inga officiella kännetecken men tillhör uppenbarligen säkerhetsorganen.

Männen griper självsäkert tag i några av kvinnorna. Men plötsligt vänder situationen helt. Ur folkmassan sträcker sig fler och fler händer och drar ned männens rånarluvor. Männen backar närmast panikartat och försöker gömma sina ansikten från kamerorna.

Liknande situationer har utspelat sig många gånger denna höst i Belarus och säger något om läget i landet. Säkerhetsstyrkorna har våldsmonopolet i behåll men är samtidigt medvetna om att deras position är osäker.

Såväl journalister som vanliga medborgare med mobiltelefoner dokumenterar deras agerande och sprider materialet på nätet. Och presidentens segervissa uppträdande till trots verkar poliserna inse att en stor del av befolkningen vill se ett maktskifte.

Under hela hösten har strejker och protester mot regimen förekommit även på de stora statliga företagen, vars anställda länge sågs som presidentens primära maktbas.

Poliser tros vara en av de yrkesgrupperna där stödet för presidenten fortsatt är som starkast. I Lukasjenkos Belarus, som tillhör de mest polistäta länderna i Europa, har en karriär inom ordningsmakten varit en väg för unga män från landsbygden till ett relativt tryggt liv i städerna.

Många poliser är beredda att visa hänsynslös lojalitet. Om regimen faller, riskerar just denna hänsynslöshet att straffa sig.

Ett scenario som vissa poliser lär ha i tankarna nu är det som inträffade i grannlandet Ukraina efter revolutionen 2014.

Där dog ett hundratal demonstranter i sammandrabbningar med säkerhetsstyrkorna och en del poliser flydde landet efter presidentens fall – bland annat till Belarus. Av de som stannade kvar, blev vissa ställda inför rätta för våldshandlingar de hade utfört under gatustriderna.

Sedan dess har teknikutvecklingen kommit långt. Mängden högkvalitativt videomaterial som spelas in på gatorna i Minsk är mycket större än för sju år sedan i Kiev.

Det har också skett framsteg inom mjukvara för ansiktsigenkänning, som underlättar identifiering av personer som fångats på film. Belarusiska it-utvecklare som lierat sig med oppositionen har redan varnat polisen – även de som försöker dölja sina ansikten kommer att kunna avmaskeras digitalt.

Under pandemin har allt fler människor börjat bära ansiktsmask. Som en följd har utvecklare fokuserat på att ta fram teknik som kan urskilja individer enbart utifrån ögonpartiet.  

Redan i dag ska det finnas artificiell intelligens som med 90 procents träffsäkerhet kan identifiera maskerade personer, förutsatt att det finns ett tillräckligt stort underlag med bildmaterial. 

I Belarus så verkar detta underlag numera växa även tack vare oppositionellt sinnade inom säkerhetsstyrkorna.

De senaste veckorna har det publicerats ett antal videos som spelats in med kravallpolisens egna kroppskameror. I klippen syns både maskerade poliser i jakt på demonstranter och omaskerade som tar rökpaus.

Bakom publiceringarna står gruppen By Pol – en förkortning för ”Belarus Police” – med Andrej Ostapovitj i septsen.

Den unge polisutredaren sade tidigare i höst upp sig i protest och sökte asyl i Polen. När Arbetet Global når honom via telefon i Warszawa vill han inte säger exakt hur många som är med i gruppen, men berättar att samtliga har en bakgrund inom polisen. Tillsammans jobbar de för att få fler av sina forna kollegor att byta sida och kämpa mot regimen.

–Vi är många, och vi blir ständigt fler, säger Andrej Ostapovitj.

By Pol är del av ett växande nätverk som med både piska och morot försöker få poliser i Belarus att överge regimen.

Ett exempel på morotstaktiken är fonden Bysol, som stöttar dem som blivit förföljda för sitt deltagande i den oppositionella mobiliseringen. I samarbete med tech-entreprenörer har Bysol lovat att hjälpa poliser som vill lämna kåren att starta nya karriärer inom Belarus boomande it-bransch. Enligt fondens grundare ska den ha fått in flera hundra ansökningar.

Expolisen Andrej Ostapovitj anser att piskan, det vill säga hotet om konsekvenser för poliser som begår brott, är det effektivaste sättet att påverka kåren.

–Vi jobbar bland annat på att ta fram ett enat register över alla brott som begåtts, som samlar allt det arbete som gjorts på olika håll med att identifiera skyldiga. Det lägger grunden för påföljder efter ett regimskifte.

Regimen gör vad den kan för att förhindra att poliser filmas. Journalister, särskilt fotografer, har blivit utsatta för trakasserier. Och på sociala medier har det vittnats om otaliga fall av polisvåld mot medborgare som filmat säkerhetsstyrkorna.

Situationen i Belarus må vara särskilt dramatiskt, men landet är inte det enda där filmandet av poliser har blivit en kontroversiell politisk fråga.

Black Lives Matter-protesterna som skakade USA i somras utlöstes av en video som visade hur en vit polis kvävde en svart man till döds. Även därifrån rapporterades om hur polis i många fall attackerat journalister och medborgare som filmade dem. 

I Frankrike pågår just nu en infekterad debatt om ett lagförslag som skulle göra det olagligt att sprida filmklipp på poliser i syfte att skada dem.

Kritiker menar att förslaget är onödigt, eftersom det redan är förbjudet att trakassera privatpersoner och att det drivs av en politisk kalkyl hos regeringen, som vill visa polisfacken att den står på deras sida.

Enligt Kartik Raj, analytiker på människorättsorganisationen Human Rights Watch, riskerar det franska lagförslaget att bilda ett farligt prejudikat för länder som Belarus.

–Lagstiftning som i vaga ord kriminaliserar spridningen av videos på poliser riskerar att avskräcka folk från att filma fall där poliser begår lagbrott, säger han till Arbetet Global.

– En sådan lag är oroväckande eftersom den kan missbrukas av poliser som vill försvåra granskning av sitt agerande. Lika oroväckande är risken att det skulle fungera som ett grönt ljus för auktoritära länder att introducera liknande lagstiftning.