Nyligen släppte Rädda Barnen sin årliga barnfattigdomsrapport.

Genom longitudinell data visar rapportförfattaren Tapio Salonen att hälften av alla barn under en 20-årsperiod under minst ett år av sin uppväxttid levt i fattigdom.

Detta är skrämmande information som våra politiker bör ta del av. Information som borde leda till handling.

För det finns vedertagna sätt att lyfta barnfamiljer ur fattigdom. Relativt enkla metoder som heller inte är så kostsamma som man kan tro. 

Särskilt inte sett i relation till den skada fattigdomen leder till i förlängningen.

För är det något som forskningen visat så är det de tydliga sambanden mellan fattigdom i barndomsåren och negativa konsekvenser under resten av livet. Vi känner till de konstaterat förhöjda riskerna för ohälsa, förtida död, utanförskap och krimininalitet.

Fattigdom ger ärr som i värsta fall ärvs vidare till nästa generation. 

Men spiralen går att stoppa och barn här och nu kan ges tryggare liv.

Sedan 2002 har Rädda Barnen tagit fram barnfattigdomsrapporter byggda på gedigen data.

Rapporterna visar att den relativa fattigdomen bland barnfamiljer i stort sett varit konstant.

Med vissa fluktuationer har nivåerna hållit sig på samma höga nivåer – omkring 200 000 barn har varit fattiga varje givet år. 

Men en motsägelsefull trend blir allt tydligare. Samtidigt som antalet fattiga minskar på senare år – om än marginellt – ökar skillnaderna mellan de allra rikaste och de allra fattigaste barnfamiljerna. De fattiga blir allt fattigare.

Och de tydligaste förlorarna är barn till ensamstående föräldrar och barn till utlandsfödda föräldrar.

Det är de här barnen som ofta bor trångt, tvingas flytta ofta, inte vet om maten räcker eller om de kan få nya kläder när de gamla vuxits ut. Som av hänsyn avstår från barnkalas eller fritidsaktiviteter, som tar ett oproportionellt ansvar för familjens ekonomi. 

Barnen som lär sig vad otrygghet handlar om in på bara skinnet. Som lär sig att aldrig kunna slappna av eller tro på att saker löser sig.

En helt avgörande insats är att höja de familjepolitiska stöden.

Vid Rädda Barnens lanseringsseminarium lyftes detta faktum av samtliga deltagare, socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi och riksdagsledamöterna Pia Steensland (KD) och Lina Nordquist (L). De var överens. 

Men tyvärr verkar inte mitten- och högerpartierna lyssna till sina mest välvilliga förespråkare.

För trots att eliminering av barnfattigdom beräknas kosta 15 miljarder kronor strösslar dessa partier hellre samma mängd skattemedel årligen – och mer därtill – på rut- och rotbidrag till landets allra rikaste.

En politisk prioritering som är ett stort hån mot alla barnfamiljer som varje månad gör sitt yttersta för att få inkomsterna att räcka till. 

För det handlar ofta om små marginaler för att lyfta de här familjerna över fattigdomsgränsen, det vet vi. 

Med höjningar av bostadsbidrag, underhållsstöd, barnbidrag och föräldrapenning syns omedelbara effekter, något Försäkringskassan rapporterat. Familjerna med allra störst behov av hjälp kan därmed förflyttas ur ett liv i otrygghet till en helt annan tillvaro.

Och samhället har råd.

Sedan 2009 har rut och rot kostat skattebetalarna astronomiska 135 miljarder kronor. 

Vad dessa pengar hade kunnat göra för landets fattiga barnfamiljer under samma tid kan vi bara spekulera i. 

I form av skolresultat, välmående och förbättrade livsförutsättningar. 

I mindre utanförskap, segregation och gängvåld, något som samma höger som prioriterat rut och rot nu säger sig vilja bekämpa.

Samhället hade tvivelsutan sett annorlunda ut om 135 miljarder gått till barnfattigdomsbekämpning. 

Men i stället för att blicka bakåt, varför inte titta framåt. 

För vi kan göra den prioriteringen nu.