I helgen presenterade Moderaterna sitt nya idéprogram ”Frihet och ansvar”.

En ny riktning ska stakas ut. Nu ska de gå tillbaka till rötterna men ändå blicka framåt.

Fast i själva verket är det en ren tillbakagång.

För det är tydligt att den ”frihet” de beskriver är ett privilegium tillhörande eliten medan ”ansvaret” att upprätthålla denna frihet ligger på samhällets övriga, mindre lyckligt lottade.

Till stor del handlar programmet om Ulf Kristerssons image som han vill skapa. Om de vassa nävar och hårda tag han vill associeras med för att bäst rida på vågen av högerpopulism. 

Men lika mycket handlar det om att en gång för alla gömma och magasinera undan sin framgångsrika företrädare Fredrik Reinfeldt. 

Partiledaren som 2003 efterträdde den då trötte Bo Lundgren och som piffade upp det mossiga gammelmoderata partiet till ett ljusblått Nya Moderaterna med hjälp av ultraliberalerna Per Schlingman och Anders Borg. 

Fredrik Reinfeldt som skapade Alliansen och som ledde partiet i rekordvalet 2010 när M bara hade 0,6 procentenheter från Socialdemokraternas väljarstöd.

Och trots – eller kanske på grund av – Reinfeldts framgångar sopas nymoderatismen nu effektivt bort. 

På partiets hemsida har spåren efter den före detta partiledaren effektivt suddats ut.

Under fliken ”Partihistorik” finns ett långt avsnitt om Arvid Lindman och både Gösta Bohman och Carl Bildt omnämns som viktiga partiledare. Men varken namnbytet till Nya Moderaterna eller Fredrik Reinfeldt nämns i texten. 

I Moderaternas historieskrivning vill man inte kännas vid 00- och 10-talets storhetstid när partiets liberala falang hade vind i seglen.

Med detta i åtanke är det inte konstigt att Moderaterna anno 2020 vill vara allt annat än just nya. Inte i bemärkelsen nyskapande och verkligen inte som referens till Reinfeldts nymoderater.

Och följaktligen är principprogrammet 2020 många snäpp hårdare i ordets alla bemärkelser än det som antogs 2013 under Reinfeldts ledarskap.

Idéprogram är tänkta att ge argument. Svaren som de politiskt aktiva ska använda när de förklarar ståndpunkter. Ideologiska orsaker bakom de konkreta svaren.

Programmen och de fina orden är tänkta att ena och forma långsiktiga mål kopplade till den ideologiska kärnan. Och de är till för att ändra politiska inriktningar.

Att idéprogrammet signerat Alice Teodorescu och Christoffer Fjellner handlar om att förankra en valplattform inför riksdagsvalet 2022 är uppenbart.

Och som sådant är Moderaternas idérapport skrämmande i sitt innehåll men helt i linje med vad man kan förvänta sig av ett högerparti som svikit löften om SD-samarbeten och nu siktar mot regeringsövertagande med just SD.

Moderaterna 2020 är med idéprogrammet själva antitesen till det partiet stod för bara ett fåtal år tidigare. 

Alla Fredrik Reinfeldts uttalanden om att Sverige inte är fullt eller att integration handlar om att tillgodose jobb och bostäder känns mycket fjärran.

Här beskrivs i stället integrationen som envägsprocess, att ansvaret helt ligger på den enskilda, inte på samhället. Att ”tröskeln ska vara hög, men möjlig att ta sig över för alla som anstränger sig.” 

Till skillnad från M:s idéprogram 2013 används ordet ”mångfald” inte längre kopplat till ”integration”, ”jämlikhet” eller ”jämställdhet”. Det används i stället om välfärden, med hänvisning till att valfriheten måste öka och välfärdsaktörerna bli fler.

Här inryms alla idéer som kan uppfinnas för att dra isär samhället ytterligare.

Moderaterna beskriver ett samhälle där folket, den stora massan, ska ”ta ansvar”, ”anstränga sig” och ”göra rätt för sig” medan principen om frihet tillfaller de priviligierade, de som har råd.

Här speglas en mycket obehaglig och populistiskt farlig människosyn. 

Reinfeldt, allt är verkligen inte förlåtet. Men kom gärna tillbaka och dirigera om Kristerssons ideologiska kurs till att åtminstone hamna inom anständighetens gränser.