Det går inte att säga att medierna är vänster

KOMMENTAR. I går släppte Expressen årets minst oväntade nyhet. Ännu en konservativ opinionssida – nu med högerhjärnorna Per Gudmundson, Thomas Gür och Paulina Neuding som frontpersoner – med miljonkapital från hemliga bidragsgivare är på väg att kläckas. 

Någon höjdare tyckte alltså att Sverige – förutom Kvartal, GP:s ledarsida, SvD:s ledarsida, Timbro, Oikos, Den nya välfärden, Ledarsidorna osv i all evighet – behövde en till?

Samtidigt sänder SVT sin valvaka över det amerikanska presidentvalet. Då är det viktigt att Agendas Anders Holmberg, som har ett track record att hålla, får prata med minst en högprofilerad svensk invandringskritiker.

In med den extremkonservativa tankesmedjan Oikos Mattias Karlsson. Han får debattera mot centristen Mona Sahlin, som just lämnat socialdemokratin bakom sig. Holmberg tycks satsa på att hamna i Guinness Rekordbok.

Kulturkriget ska ha sitt.

Några timmar senare: hög tid för för Anna Anka och Jimmie Åkesson. 

I amerikanska podcasten Know Your Enemy går programledarna, två Bernie Sanders-supporters, metodiskt och sympatiskt igenom den amerikanska konservatismen. De försöker förhålla sig nyfiket snarare än polemiskt. 

En av programledarna, Matthew Sittman, har själv en bakgrund som ung konservativ. Han beskriver redan i första avsnittet den enorma kraft som finns i att som ung och begåvad bli sedd av den konservativa rörelsen.

Att någon lägger armen om dig och lyfter upp dig och dina tankar. Ger dig ett värde. 

Utvecklingen bådar inte gott för ängsliga centrister. Men de kommer ju rimligen inte se vad som bet dem i arslet innan det händer, fullt upptagna med att försöka förstå var vindarna blåser

Resurserna gör att du direkt plockas in i rörelsens tankesmedjor eller tidskrifter. Det finns en karriär att göra på dina ungkonservativa tankar. Alla dessa finansierade av storkapitalets ekonomiska intressen.

Den svenska vänsterrörelsen har i dag i stort sett inget av detta. Tvärtom.

Sittman, som är troende kristen, började ifrågasätta och lämnade rörelsen när han insåg att republikanerna, i kriget mot terrorismen, hade svårt att ta avstånd från tortyr. Som kristen kunde han inte acceptera en sådan behandling av guds skapelse.

Med ekonomiskt stöd från exempelvis Koch-familjen har ett flertal amerikanska tankesmedjor med libertariansk eller konservativ inriktning startats.

Institutens ”forskning” har sedan använts som motröster när medierna ska visa upp ett balanserat perspektiv. På så vis har man i decennier kunnat skjuta upp debatten om klimathotet.

Så går en konsensusförskjutning till. Och det senaste decenniet har kartan i Sverige börjat ritas om rejält. Först genom alternativmediesajter och sedan genom hemliga storfinansiärer.

Samtidigt hetsar politiker i etablerade partier som Moderaterna eller Kristdemokraterna tillsammans med sina nyfunna vänner i Sverigedemokraterna mot Public Service.

Budskapet är tydligt: Gör som vi säger, sprid vår världsbild, annars lägger vi ned er.

Det går inte längre att med någon sorts hederlighet prata om att svenska medier skulle ha en vänstervinkling. Nervösa mellanchefer och publicister har rensat så kraftigt i leden att vi i dag har en tydlig slagsida åt andra hållet.

Kultursidorna har länge fått bära hundhuvudet som ”vänstervinklade” i debatten. Men kan vi verkligen tala om en vänstervinkling när det i dag inte finns en enda kulturchef på någon av landets sex största kultursidor som befinner sig till vänster om den politiska mitten?

Kanske är det också därför landets kulturdebatt allt mer fastnat i könskonservativa frågor om sexualmoral. När vänstern försvinner ur samtalet försvinner också kulturradikalismen.

Liberalerna viker ned sig när de inte har den aktiva vänstererrörelse de en gång byggde den svenska demokratin med som håller deras ideal om individens frihet på tårna.

Kvar står vi med någon sorts nywoke folkpartism. Med kultursidor som tycker det är dumt med rasism, som ser och gråter över de utsatta i klassamhället, men är helt ointresserade av några som helst politiska lösningar.

Det gör något med det demokratiska samtalet när vi ser en så radikal förskjutning.

Det här är inte bara högerns fel. Den progressiva vänstern i Sverige är i dag så fruktansvärt fattig, både på kapital och idéer. Skakad av konflikter har den svårt att bygga nya och beständiga plattformar bortom de närmast sörjande. 

Och de gamla vi ärvt av en tidigare generation har vi haft svårt att förvalta.

Som tur är har Näringslivets hyrsvärd i debatten konsekvent visat sig vara urusla klåparentreprenörer. Än så länge har inga av högerns medieprojekt kunnat bära sig när startkapitalet försvinner.

Men även ett hav av skeppsvrak sätter till slut sin prägel på sjöutsikten.

Vi är på väg på en skakig politisk resa som kommer pågå åtminstone fram till valet.

Det kommer inte att bli speciellt vackert när den politiska skalan för svensk debatt befinner sig någonstans i det spännande landskapet mellan Expressen Kulturs myskonservativa varma kristna tro och full blown auktoritär och främlingsfientlig konservatism – finansierad av vinster i välfärden. 

Men välkommen till den svenska gemenskapen antar jag.

Samtidigt hetsar politiker i etablerade partier som Moderaterna eller Kristdemokraterna tillsammans med sina nyfunna vänner i Sverigedemokraterna mot Public Service. Budskapet är tydligt: Gör som vi säger, sprid vår världsbild, annars lägger vi ned er

Och även den auktoritära vänstern är givetvis välkommen. Sajter som Kvartal eller Quillette, båda projekt Paulina Neuding arbetat med, har aldrig haft problem att varva tweedkavajen med en gul väst. Så säljer man in bilden av en opartiskhet där både vänster och höger får komma till tals.

Så länge som det är rätt vänster. Alltså den som är beredd att köpa att konflikten står mellan kulturer och där alla problem kan lösas med minskad invandring och hårdare tag.

Så kulturkriga på. Glöm aldrig att Sverige brinner.

Märk väl: konservatismen ÄLSKAR klassamhället. Det är ju de som styr det.

Vem orkar uttala sig i en politisk debatt där vi om och om igen får inbankat i oss att det stora hotet mot demokratin är invandrare, transpersoner, antirasister och cancel culture?

Utvecklingen bådar inte gott för ängsliga centrister. Men de kommer ju rimligen inte se vad som bet dem i arslet innan det händer, fullt upptagna med att försöka förstå var vindarna blåser.

Själv är jag så otidsenlig att jag står kvar på den progressiva vänsterkullen.

Vi får se det här som en utmaning helt enkelt.