På Försäkrings­kassan ses utförsäkringarna som en framgångssaga

ESSÄ. Numera behöver man inte bara vara rädd för att dö om man blir allvarligt sjuk, man får också lov att oroa sig för att bli fattig. Under de senaste fem åren har sjukförsäkringen blivit mycket tuffare. 

Samtidigt har allt fler kritiker uppmärksammat allvarliga brister i hur Försäkringskassans administrerar systemet. Sjuka som vittnar om till synes absurda avslagsmotiveringar. Forskare som visat hur myndigheten frångår lagstiftningen och styr mot fler avslag. 

En rad statliga utredningar och tillsynsrapporter som understryker hur myndighetens utredningar av rätten till ersättning brister. 

Men den som dristar sig till att läsa Försäkringskassans årsredovisningar i jakt på förklaringar kommer att bli glatt överraskad: tvärtemot vad nästan alla utanför myndigheten numera säger beror den tuffare sjukförsäkringen på att myndigheten har blivit mycket, mycket bättre! 

Under 2016 får vi reda på att ”kvaliteten har utvecklats positivt”. Året därpå har ökad rättssäkerhet lett till att fler har fått avslag.

När 2018 ska summeras finns det ”många anledningar att vara imponerad av arbetet som utförs på myndigheten” och i senaste årsredovisningen konstaterar man – inte utan stolthet – att sjukfrånvaron är historiskt låg. 

De allvarligt sjuka människor som inte längre får ersättning – och därmed bidrar till den historiskt låga sjukfrånvaron – är inte lika imponerade.

Vi börjar nu närma oss en punkt då det rimligtvis inte går att försvara det här korthuset mycket längre. Det är många som står och blåser

För det är ju en smal tröst att ”kvaliteten har ökat” när man själv finner sig i en situation där man å ena sidan är alldeles för sjuk för att arbeta och å andra sidan måste jobba för att få pengar att överleva. 

På det här sättet rör sig sjukförsäkringsdebatten runt ett växande glapp – mellan den verklighet som Försäkringskassan har konstruerat och den som alla vi andra befinner oss i. För att begripa sjukförsäkringens utveckling behöver vi förstå hur Försäkringskassans universum ser ut och fungerar. 

Den nuvarande vågen av kritik mot hur sjukförsäkringen utvecklats startar under 2016. Då är Ann-Marie Begler generaldirektör med uppdraget att sänka sjuktalet.

Den omfattande omorganisation som pågår inom myndigheten etiketteras som ett kvalitetsarbete, där målet är bättre utredningar. 

Man kommunicerar internt att man måste pressa ner svenskarnas användning av sjukpenningen till en ”naturlig” nivå som innebär ett sjuktal på 9,0. Sjuktalet är ett mått på svenskarnas användning av sjukpenning och nu har regeringen gett Försäkringskassan i uppdrag att strama upp sina bedömningar. 

Kritiska frågor kring utvecklingen besvaras med att kvaliteten har ökat – avslagen blir fler för att utredningarna är bättre.

När sjuktalet börjar sjunka beror det alltså inte på att människor blir friskare, utan på att man tidigare beviljade för många människor ersättning. Men nu leder den ökade kvaliteten alltså till att färre får ersättning. 

Denna förklaringsmodell byggs i sin tur ut med påståendet att ”rättssäkerheten” ökar.

Rättssäkerhet handlar vanligtvis om alla de grundläggande principer som gäller i en rättsstat, såsom att beslut är grundade i en lag, att det finns oberoende domstolar och att alla är lika inför lagen. 

Men på Försäkringskassan betyder ”rättssäkerhet” endast likabedömning, det vill säga att lika ärenden bedöms lika oavsett vem som handlägger ärendet. 

Arbetet för likabedömning innebär att man utformar mer detaljerade regleringar av hur handläggare ska arbeta och att man gör kontinuerliga jämförelser mellan olika regioner, kontor och enskilda handläggare av hur mycket man avslår. 

Samtidigt etableras en kultur på myndigheten som betonar vikten av att följa lagen. Tidigare var man alltför slapp.

Försäkringskassans uppdrag är inte att hjälpa sjuka, utan att följa gällande regelverk.

Myndighetens rättsavdelning upprättar nya krav på vad läkarintyg ska innehålla för att ersättning ska beviljas och producerar nya rättsliga vägledningar om hur lagen ska tolkas. 

Att följa lagen är kärnan i arbetet, säger handläggare jag intervjuar.

Medkänsla med de som får avslag beskrivs av flera som ett hinder för att göra ett bra jobb, eftersom det riskerar att grumla den juridiska klarsynen. Det gäller att lägga tankarna på hur människor drabbas åt sidan och följa riktlinjerna uppifrån. 

På det här sättet etablerar Försäkringskassan ett universum som snurrar kring treenigheten ”ökad kvalitet i utredningarna”, ”ökad rättssäkerhet” och ”trohet mot lagstiftningen”. Problemet är bara att detta universum inte håller ihop. 

Trots att man insisterar på att följa lagen så innebär de tolkningsmodeller och regler som införs att man rör sig längre bort från vad som faktiskt står i lagstiftningen och dess förarbeten.

Detta betyder i sin tur att föreställningen om den ökade rättssäkerheten faller samman. 

För rättssäkerhet handlar ju inte bara om att lika fall bedöms lika, utan också om att varje fall bedöms korrekt givet gällande lagstiftning. I realiteten införs en ordning där människor får avslag utifrån regeltolkningar och bedömningssätt som saknar täckning i lagstiftningen.

Försäkringskassans verklighetsuppfattning ska inte förstås som ett försök att beskriva sakernas tillstånd.

Snarare handlar det om att sälja in en tuffare rättstillämpning och att skapa intern enighet. 

I förordet till 2018 års årsredovisning får vi till exempel veta att media och allmänhet har ”ofullständig kunskap” om Försäkringskassans uppdrag. 

Men den som dristar sig till att läsa Försäkringskassans årsredovisningar i jakt på förklaringar kommer att bli glatt överraskad: tvärtemot vad nästan alla utanför myndigheten numera säger beror den tuffare sjukförsäkringen på att myndigheten har blivit mycket, mycket bättre!

Det växer också fram en föreställning att problemet bakom myndighetens sjunkande förtroende är att människor har felaktiga förväntningar som ska mötas med informationskampanjer.

Myndighetens verklighetsuppfattning blir ett formidabelt verktyg för att avfärda kritik.

När sjukförsäkringsutredningen tidigare i år visade på stora brister i ärendehantering och beslut så svarar Försäkringskassan i sitt remissyttrande att ”utredningen inte håller den kvalitet som vi har anledning att förvänta oss”. 

I sin studie av kulturen på Försäkringskassan visar Kerstin Jacobsson, Ida Seing och Katarina Hollertz att man internt väver en berättelse om ”ökad rättssäkerhet” som fått heroiska undertoner: i strid mot en oförstående omvärld värnar man demokratin genom att göra striktare bedömningar. 

När den ansvarige ministern Ardalan Shekarabi ger myndigheten i uppdrag att se över de brister som framkommit kommenterar chefen för sjukförsäkringsavdelningen som att det stora problemet är att människor inte förstår avslagsbesluten. 

Sjuka människor, forskare och massmedier har under flera år fått nöja sig med intyganden att myndigheten bara gör exakt det som lagstiftningen dikterar. 

På det här sättet möts snart sagt all kritik med olika versioner av att de som ifrågasätter inte har förstått myndighetens uppdrag. Alla invändningar studsar mot grundföreställningen att man är mer rättssäker och bättre på att följa lagen. 

Mina egna intervjuer visar att de handläggare som inte delar synen söker sig bort från myndigheten. De som blir kvar beskriver sitt arbete med samma argument som vi ser i årsredovisningarna. 

Styrkan i kritiken tilltar. De förödande konsekvenserna för sjuka människor blir allt mer uppenbara i takt med att fler människor drabbas.  

Vi börjar nu närma oss en punkt då det rimligtvis inte går att försvara det här korthuset mycket längre. Det är många som står och blåser. 

Inte längre bara sjuka och deras närmast sörjande, utan också en stor grupp forskare och experter, statliga utredare och uppdragsgivarna på regeringskansliet. 

Det blir en lång vinter på Försäkringskassans huvudkontor i Hägersten, där verklighetsuppfattningen håller på att braka samman. Förhoppningsvis kan det leda till en bättre fungerande sjukförsäkring.