De opartiska ordförandena, Opo, är en opartisk instans som ska leda avtalsförhandlingarna inom industrin.

Men de motsvarande 4,5 procent för en avtalsperiod på 29 månader som Opo nu lagt fram som sitt första förslag är förvånansvärt lågt.

Här handlar det inte endast om den eviga kampen mellan löneandel och vinstandel, alltså om hur överskottet i produktionen ska fördelas mellan dem som äger företaget och dem som arbetar i samma företag.

När budet hamnar så lågt som i Opos första bud är det i stället ett hot mot svensk industri och svensk ekonomi i sin helhet.

För hur stora – eller hur små – löneökningar är egentligen rätt nivå?

Att de anställda inte kan ta ut mer i löneökningar än vad företagen klarar av säger sig självt. Det leder endast till prishöjningar för att företagen ska ha möjlighet att betala lönerna.

Detta i sin tur leder lätt till stigande inflation som äter upp hela eller delar av den inkomstökning som just uppnåtts.

De anställda kan därför inte ta ut högre löneökningar än vad ekonomin tål. Men de anställda ska inte heller ta ut mindre än vad ekonomin tål eftersom även det får ovälkomna och för ekonomin förstörande effekter. Även här måste man alltså väga in industrins och hela den svenska ekonomins långsiktiga utveckling. 

Ett för lågt satt lönepåslag sätter stopp för den ständiga produktivitetsutvecklingen och strukturomvandlingen i ekonomin.

Det behövs alltså en tillräckligt hög löneökning för gynna ekonomisk utveckling och konkurrenskraft. I annat fall stannar ekonomin av. Det gäller även i den ekonomiska situation som coronapandemin har orsakat.

Att Opos första hemställan hamnat för lågt för att gynna ekonomin framgår dessutom av att det ligger klart under riksbankens inflationsmål.

Riksbankens mål är att inflationen ska ligga på 2,0 procent per år. Opos bud motsvarar på årsbasis en löneökning på endast 1,86 procent.

Men Riksbankens mål på två procents inflation per år är inte hämtat ur tomma luften. Målet baseras på den ekonomiska bedömningen att svensk ekonomi fungerar bäst vid en inflationstakt på runt just två procent per år.

Om Riksbanken lyckas hålla sitt mål innebär Opos bud alltså en ren reallönesänkning för Sveriges arbetare.

Nu är det dessutom extra svårt för Riksbanken att nå inflationsmålet om löneökningarna hamnar så lågt som under två procent, eftersom löneökningar i sig hjälper till att hålla inflationsmålet.

Som en ytterligare negativ faktor påverkas också hushållens konsumtion negativt om löneökningarna hamnar för lågt. Det leder i sin tur till att företagen får svårare att sälja varor på den inhemska marknaden.

Opos förvånansvärt låga bud är alltså inte bara ett hot mot köpkraften för svenska arbetare. Budet försvårar också för svensk ekonomi att fungera optimalt.

Att arbetsgivarna snabbt tackat ja till Opos låga bud är inte förvånande. På kort sikt skulle det nämligen öka vinstandelen och minska löneandelen på det värde som produceras.

Företagsägarna skulle därmed kunna öka sina vinster med motsvarande utrymme som de anställda avstår ifrån, samtidigt som budet på längre sikt skulle vara negativt för svensk ekonomi.

Det är dessutom förvånande att hemställan saknar nödvändiga avsättningar  till deltidspension och flexpension, till nödvändiga vab-tillägg där det behövs och till en låglönesatsning.

De inledande stegen till utökad flexpension har tidigare tagits i förhandlingar mellan parterna. Det skulle inte vara gynnsamt för svensk ekonomisk utveckling om den ambitionen stannar av.

Nu stundar slutförhandlingar.

Opo måste då kunna presentera ett underlag som kan användas som utgångspunkt för de fortsatta förhandlingarna i stället för detta snudd på chockartat låga ingångsbud.