I en gemensam rapport från tolv myndigheter framgår att LSS, ”Lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade”, används som en mjölkko av grovt kriminella nätverk.

Skattepengar som skulle gått till personlig assistans har i stället gått till att berika den organiserade brottsligheten.

I rapporten beskrivs metodiska sätt att lura skattebetalarna. Människor fraktats till Sverige av kriminella nätverk enbart för att kunna listas som personal i LSS-företag. Något arbete finns dock inte, brukarnas behov är fabricerade och någon lön betalas sällan ut, annat än småpengar. Den ersättning vi betalar med våra skatter går i stället till de kriminella nätverk som driver företagen.

För att citera rapporten:

”Kartläggningen har visat att syftet med arbetstillstånden inom personlig assistans ofta inte är att faktiskt arbeta. Vissa arbetsgivare avstår även från att rekrytera inhemsk arbetskraft, då tredjelandsmedborgare är enklare att exploatera.”

Detta måste stoppas.

Ett sätt är att, som Södertälje kommun, låta kommunen och flera myndigheter samarbeta i brottsbekämpningen. Genom ett aktivt arbete och samordnade insatser lyckades Södertälje kommun 2015 få 34 personer fällda i Sveriges hittills största assistanshärva.

Men för att nå ett varaktigt resultat måste också tillsynen förbättras och lagarna ändras.

Men vilka lagar är det som ska ändras?

Ser vi till förutsättningar för bedrägeri är det vid sidan av dagens usla kontrollsystem främst lagen om arbetskraftsinvandring som gör bedrägerierna möjliga.

Lagen skapades 2008 av Alliansen med benäget stöd av det pådrivande Miljöpartiet och har sedan dess endast genomgått små förändringar.

Enligt lagen är det arbetsgivaren som bestämmer vilken arbetskraft de vill ta hit från länder utanför EU. Det offentliga har, enligt den uttryckliga viljan hos Alliansen och Miljöpartiet, avsagt sig rätten att ha synpunkter.

Det är detta som de kriminella nätverken utnyttjar. Ingen kan hindra dem att ta hit personer genom lagen om arbetskraftsinvandring. Genom att agera anställda blir dessa mycket lönsamma för företagens ägare.

Men i kölvattnet av den senaste tidens rapportering angrips också själva lagen, LSS.

Och det är mycket oroväckande.

Få politiska beslut har inneburit en så stor förbättring för personer med funktionsnedsättningar som LSS. Lagen infördes 1994 på initiativ av dåvarande folkpartiledaren och socialministern Bengt Westerberg. Utgångspunkten var den självklart humanistiska, att personer med fysiska eller psykiska handikapp ska ges möjlighet att leva fullvärdiga liv.

Nytt var att lagen uttryckligen slår fast att den som får LSS ska kunna ”uppnå goda levnadsvillkor”.

Det är en avgörande skillnad mot den bredare socialtjänstlagen där det stipuleras att lagen endast ska garantera ”skälig levnadsnivå”.

Lagen innebar därmed ett stort steg bort från den tidigare rådande synen att människor med fysiska och/eller psykiska handikapp sågs som mindre värda personer som skulle gömmas undan och inte var värda mer än en låg levnadsstandard.

Genom LSS öppnades stora möjligheter att komma ut i samhället, att kunna jobba eller att avlasta anhöriga som i sin tur kunde komma ut i arbetslivet.

Som LO:s tidigare chefekonom Dan Andersson visade i en nu relativt ålderstyngd men fortfarande i högsta grad viktig rapport ger stöd till enskilda och deras familjer även en snabb ekonomisk återbäring i form av ökad tillväxt för hela ekonomin.

Att bry oss om varandra är ekonomiskt lönsamt.

Tillsynen måste öka och MP och Alliansen måste någon gång inse att den lag de vurmar för gör det möjligt för grov kriminalitet att utnyttja systemet.

Men rör inte LSS.