När arbetsmarknadens parter kallade till presskonferens hos regeringen i mars 2018 blev det en rejäl styrkeuppvisning för den svenska modellen.

Vid podiet stod en rad höjdare från både fack och arbetsgivarorganisationer. Och så statens representant, dåvarande arbetsmarknads- och etableringsminister Ylva Johansson (S).

De var äntligen överens. Etableringsjobben skulle införas för att hjälpa nyanlända och långtidsarbetslösa att få jobb.

Frågan hade diskuterats i flera år, efter att många människor kom till Sverige på flykt från krig runt år 2015.

– För att knäcka långtidsarbetslösheten och för att lyckas med etablering och integration av den stora gruppen nyanlända har parterna en viktig roll att spela, sade Ylva Johansson då.

LO, Unionen och Svenskt Näringsliv var eniga om jobbformen där staten skulle gå in med drygt hälften av lönekostnaden.

Runt 10 000 nyanlända och långtidsarbetslösa skulle få anställning. Totalt skulle lönen ligga på lägstanivån i kollektivavtal, för 2019 strax under 20 000 kronor. 

Villkoren och eventuell misskötsel skulle skötas av parterna. Staten behövde, förutom själva lönebiten, få fram den lagstiftning som behövdes och bland annat ge i uppdrag till Arbetsförmedlingen att sköta jobbmatchningen. 

Men planen att ha jobben på plats under första halvåret av 2019 grusades. Först kom ett svårtytt valresultat, sedan ett januariavtal, med skrivningar om att även bemanningsföretag och arbetsgivare utan kollektivavtal skulle få vara med.

Något som både fack och arbetsgivare menade inte gick ihop. Hur skulle de kunna göra avtal med företag som inte var medlemmar?

I så fall fick regeringen göra ett parallellt system vid sidan av för de företagen, var beskedet.

Sen kom också coronapandemin. 

Från regeringshåll får Arbetet besked att ”beredning pågår”. Nuvarande arbetsmarknadsminister Eva Nordmarks (S) pressekreterare betonar att den lagstiftning som krävs för att etableringsjobben sen ska kunna bli verklighet finns på plats och börjar gälla 1 oktober.

Alltså om bara några dagar. Men hur eventuella förhandlingar går eller vilka knäckfrågor som återstår får Arbetet inte svar på. 

Klart är att det datum som nämns som en ambition i januariavtalet, juli 2020, har passerats med råge.

LO-ekonomen Torbjörn Hållö, som är med i en partsgrupp som jobbar med de återstående frågorna, säger att coronapandemin ”lade is” på det arbetet som hade rullat i gång igen efter att januariavtalet var på plats.

Men de har haft ett möte efter sommaren. Och det finns ytterligare en grupp, med ledare från fack och arbetsgivare, som förhandlar med regeringen. 

– Mycket finns på plats. Men läget är väldigt förändrat. Den problematik som etableringsjobben skulle hantera finns kvar och har förvärrats. Men gruppen arbetslösa har breddats med många inrikesfödda med gymnasieutbildning, säger Torbjörn Hållö.

Enligt honom finns utmaningarna med skrivningarna i januariavtalet kvar, där fack och arbetsgivare inte ser att det går att förena med parternas avsiktsförklaring från 2018.

Men när kommer någon kunna få ett etableringsjobb? 
– Till syvende och sist är det en bedömning av de som är intresserade och av regeringen om detta är en prioriterad åtgärd för tillfället. Det finns ju en annan problematik nu – att många företag har sagt upp under krisen och etableringsjobb går inte att använda där det har skett. Så det återstår att se hur attraktivt det blir. 

Tror du att tiden har sprungit förbi etableringsjobben? 
– Nej, det tror jag inte. Men i och med att det hänt så mycket ska man nog betrakta etableringsjobb lite annorlunda. Förut var det en ganska massiv insats för att hantera flyktingvågen som kom 2015, nu får man nog betrakta det som ett första steg för grupper som behöver komma in. 

Torbjörn Hållö påpekar att de intensiva las-förhandlingarna som pågår nu gör att frågan inte är högst på dagordningen.

Arbetet har sökt Svenskt Näringsliv och Teknikföretagen men de har inte varit tillgängliga för kommentar.