Det vore omoraliskt att höja lönerna i avtalsrörelsen. 

Orden är Tomas Undins, förhandlingschef på Teknikföretagen, i ett samtal inför avtalsförhandlingarna som kommer igång i nästa vecka.

Det Undin syftar på är korttidspermitteringarna, och att löneökningar skulle resultera i ännu större utgifter för staten. 

En fin omtanke kan tyckas. Men efter att regeringen redan givit miljarder för företagens överlevnad är detta knappast ett problem. Och helt ärligt är det ju inte här skon klämmer för arbetsgivarsidan heller. Det är bara en undanmanöver.

Att coronakrisen gjort att ekonomin halkat efter och att återhämtningen kommer att dröja när samhället fortfarande lyder under Folkhälsomyndighetens restriktioner har inte bara skjutit fram årets avtalsförhandlingar till oktober.

Det har också komplicerat läget.

För tänk om förhandlingarna blivit färdiga före pandemiutbrottet i våras. Tänk om löneökningarna hade anpassats bara efter det som normalt avgör.

Inflationen på ungefär två procent. På den väntade produktivitetsutvecklingen. På omvärldens lönesättning och på valutasvängningar.

Nu anser arbetsgivarna att de anställda inte ska ha några löneökningar alls.

Av Undins uttalande ovan ser vi hur arbetsgivarsidan positionerat sig.

De menar att de tar ansvar genom att hävda att löneökningar är omöjliga. Att de härmed ser långsiktigt på landets bästa.

Men, menar de, det finns andra ”parter” som både agerar kortsiktigt och oansvarigt. De som trots denna kris förväntar sig löneökningar.

Facket, med andra ord. Som kräver att de anställda ska värnas, att löntagarna inte ska få mindre i plånboken.

Att det inte är arbetarna som ska avkrävas ansvar för att företagen ska överleva coronakrisen. Att ansvaret bör ligga på företagsledningarna själva. 

För det är inte så svartvitt som Teknikföretagen vill hävda.

Att företag anpassar sin ekonomiska kostym i kristider kan innebära många olika justeringar.

Lönesänkningar är ett sätt, men visst vore det betydligt mer rimlig att sänka bonusar, bolagsvinster, fallskärmar eller löner för överbetalda företagsledningar. Att anpassa verksamheten, att vänta med en planerad expansion eller att effektivisera.

Speciellt när staten skjuter till miljarder i form av stöd till korttidspermitteringar och de anställda ändå tar en stor del av smällen genom varsel och i värsta fall uppsägningar.

Visst vore det mer moraliskt försvarbart än att sänka redan låga arbetarlöner?

Om något är omoraliskt så är det att lägga ett nollbud som Svenskt Näringsliv gjort. Eller att hävda att löneökningar är oansvarigt som Teknikföretagen gör. 

För om inte ens inflationen följs innebär det direkta lönesänkningar för arbetarna.

Samma arbetare som hållit hela landet under armarna under coronapandemin.

Undersköterskor, vårdbiträden, busschaufförer, lokalvårdare. Alla de som möjliggjort för samhället att fungera. Som gjort att många andra har kunnat leva sina liv nästan som vanligt. Ofta med risk för sitt eget liv och hälsa ska tilläggas.

Väldigt många yrkesgrupper berörs heller inte i sitt jobb av vare sig industri, export eller internationell handel.

Många yrkesgrupper har inte heller blivit negativt påverkade av coronakrisen, vissa branscher har till och med fått ett uppsving. 

Ändå ser Teknikföretagen ingen anledning att ifrågasätta det så kallade märket, att industrinäringen sätter lönenormen. De vill heller inte frångå att lönerna ska sättas lika för alla branscher. 

Visst är det bra att vi pratar om moral när det kommer till löner. Men en sant moralisk, långsiktigt fungerande och ansvarsfull lönesättning kan aldrig vara att sänka löner. 

Särskilt inte när vi står mitt i en djup samhällskris som redan så oproportionerligt drabbat landets arbetare.

Det kommer bli en tuff höst med hårda förhandlingar.

Men det räcker faktiskt med den coronakris vi redan sett med alla dess följdverkningar. De arbetare som hållit samhället under armarna ska inte behöva straffas ännu en gång.