Det är inte tu tal om att den budget som finansminister Magdalena Andersson presenterade på måndagsmorgonen är en historiskt stark budget. Den omfattar en mycket hög summa, 105 miljarder kronor.

Det är därmed en budget där alla fyra januaripartier har fått sitt och där skillnaden mot den konservativa partiernas snåla och fattiggörande politik med sänkta stöd till både företag och löntagare är gigantisk.

Men i valet mellan välfärd och fortsatta skattesänkningar ger budgeten ingen vägledning.

Eller snarare, den omfattar både och.

Mittenpartierna har fått igenom mycket stora skattesänkningar på sammanlagt 30 miljarder kronor. Såväl anställda som företag får sänkt skatt.

Men även satsningar på välfärd och förbättringar för kommuner och regioner är i hästklass.

För LO-anslutna finns därför många positiva nyheter.

Den tillfälliga höjningen av a-kassan blir kvar under två år och den arbetsmarknadspolitiska utbildningen får ökade tillskott.

Kommunerna får vidare 58 miljarder i generella stöd under 2021 och 2022. Det kan jämföras med det sammanlagda skattebortfallet för kommunerna under samma tid som beräknas bli 19 miljarder kronor.

Kommuner och regioner får alltså en rejäl förstärkning.

På plussidan syns också generella välfärdssatsningar likväl som riktade satsningar på äldreomsorg och utbildning, något som minskar inkomstskillnaderna mellan låg- och höginkomsttagare.

I rakt motsatt riktning verkar det höjda rutbidrag som införs. Här gynnas i stället de högavlönade.

Sammantaget blir budgetens fördelningsprofil bra där de med lägre inkomster gynnas. Fördelningsprofilen ligger ganska nära de budgetar som den tidigare rödgröna regeringen genomförde.

Har alltså LO-anslutna skäl att vara nöjda med budgeten för 2021?

Ja, till stor del har de det.

Vid en avcheckning finns det egentligen bara ett område, dock ett mycket viktigt område, där vi inte ser mycket av nödvändiga förändringar.

Det är i den eftersatta och alltmer urholkade sjukförsäkringen. Här borde en socialdemokratiskt styrd regeringen inte vänta längre på att genomföra en restaurering.

Inom samma utgiftsområde ligger också LSS-lagstiftningen där de senaste årens förändrade lagtolkningar urholkat tillämpningen och där budgeten inte ger någon vägledning eller nyriktning.

Men i övrigt har alltså de fyra partierna fått ungefär vad de velat. till och med Miljöpartiet har fått igenom breda klimatsatsningar, även om de tyvärr har svårt att riktigt saluföra sina framsteg på området.

Den stora frågan är vad som händer 2022.

Att upprepa lika stora budgetar som för 2021 är omöjligt.

I år ger coronapandemin utrymme för dagens enorma satsningar, finansierade med ökad upplåning. Sverige har extremt låg statsskuld så utrymme finns i och för sig för ytterligare stora satsningar.

Så länge tillväxten är större än räntan på lånen minskar också skulden därefter utan att vi aktivt behöver betala av den.

Men småningom måste valet ut i ljuset:

Med gigantiska skattesänkningar urholkas möjligheten till välfärdssatsningar.

Det går inte att minska inkomsterna och samtidigt öka utgifterna hur länge som helst, vilket faktiskt görs i denna budget.

Kampen mellan mittens nyliberala skattesänkarpolitik och socialdemokratins välfärdssamhälle består därmed. Men genom årets budget har den skjutits upp ett år eller två.