Det blev ännu en sovmorgon och fåglarna Kalle och Knut sitter på varsin sida om huset och sjunger för varandra.

Den ännu namnlösa ekorrefamiljen på fyra studsar mellan buskarna innan den tar sig upp för gamla eken.

Ambulanshelikoptrar surrar som trollsländor mellan molnen. De får en nästan att glömma bort tiden, då kondensstrimmor målar ett rutnät av resedrömmar på himlen.

Jag är på landet. En mening som känns ganska ovanlig för mig att skriva med tanke på att jag inte har tagit helt ledigt från jobbet på flera år.

Nu finns det inga uppdrag, så det är väl lika bra att intala sig att en har betald semester, tänker jag, och åker till bonusfarföräldrarnas sommarställe i Bohuslän. 

Tanken är att stanna här tills jag har tröttnat på det, och så tre dagar till för att öva på att göra ingenting. Privilegiet att ha tillgång till ett sommarställe måste ju utnyttjas.

Gamla soffbord från 70-talet slipas och lackas om, blåbär plockas i uppförsbacken under cykelturer, hängmattan sätts upp i kvällssolen och ett dussin av stugans tapetmönster fotas för ett oklart bokprojekt. 

För visst är det detta som menas med att göra ingenting? Det som ger glädje och som varken har deadline, krav på perfektionism eller slutprodukt.

Som att sitta inne med kameran på bordet, lyssnandes på regnet, när rådjuren kommer på besök för att säkerställa att en inget gör.