Var Isabella Lövin Miljöpartiets sista klimataktivist?
Isabella Lövins engagemang för klimatfrågor har alltid varit viktigare än vilket parti hon tillhört. När striden hårdnar mellan regeringspartierna är det därför naturligt att hon hoppar av. Tyvärr lär avhoppet inte ändra Miljöpartiets frånvaro inom arbetsmarknads- och fördelningspolitiken, skriver Arbetets politiska redaktör.
Vice statsminister Isabella Lövin lämnar både regeringen och Miljöpartiet och avslutar helt sin politiska karriär, meddelade hon igår.
Lövin säger att hennes avhopp inte handlar om samarbetet med Socialdemokraterna och hon vill inte kommentera det som alla tänker på, de ökade motsättningarna mellan de båda regeringspartierna, främst runt migrations- och flyktingfrågor.
Och ser man tillbaka på Lövins engagemang inom politiken är denna återhållsamhet inte förvånande.
Under hela sin politiska karriär har klimatfrågan och endast klimatfrågan varit Lövins fasta grund.
Hennes första regeringspost som biståndsminister var fel och berodde på att rollen som miljöminister redan var upptagen av Miljöpartiets dåvarande språkrör Åsa Romson.
Efter Romsons sorti klev Lövin in både som språkrör och på sin naturliga miljöarena. Klimatet blev allt annat överskuggande och hennes kunskap och engagemang kom till nytta.
Miljöpartiets resultat i valet 2018 var till stor del Isabella Lövins förtjänst. Minnesvärt var hennes vederhäftiga tal i Almedalen 2018 om den klimatkris som drabbat oss.
Men det har också länge varit uppenbart att Lövins engagemang för klimatfrågor har varit mer överskuggande än vilket parti hon tillhör.
Och troligen är det detta engagemang för miljön, eller snarare det bristande engagemanget för att driva andra partinära frågor, som nu lett till Lövins avhopp.
Frågor som migration, brottslighet, krav på hårdare straff, och andra slitningar med Socialdemokraterna har över tid har brutit ned hennes engagemang.
Att hon vill lämna över dessa övriga frågor till andra inom partiet är därför ingen överraskning. Sannolikt har hon tröttnat på att befinna sig i en ständig Don Quijote-kamp för klimatet.
Miljöpartiet måste nu välja väg. Bör Lövins efterträdare axla hennes fokus på miljö och klimat?
Eller ska partiet tydligare ta kamp för andra hjärtefrågor, som mildare migration- och flyktingpolitik, kortare arbetstid och medborgarlön?
Det är frågor som kan rubba samarbetet med Socialdemokraterna.
Från LO-anslutnas synvinkel skulle det vara mer önskvärt om Miljöpartiet någon gång började fokusera på fördelnings- och arbetsmarknadsfrågor. Det är frågor som historiskt sett alltid har varit frapperande osynliga inom Miljöpartiet.
Men det är tyvärr inget vi kan vänta oss. Den interna kampen inom Miljöpartiet står i stället mellan miljö/klimat och migration/småskalighet.
Vilka som vinner återstår att se.
